Ordkunskap Flashcards
(234 cards)
Abandonering:
Begreppet förekommer främst inom konkursrätten och är där ifrågasatt och
föremål för en relativt omfattande diskussion utifrån ett rättsekonomiskt perspektiv. Närmast
innebär abandonering att ett konkursbo avstår från att ta i anspråk egendom som tillhör
gäldenären och som således normalt skulle ingå i konkursboet. Det är huvudsakligen i tre
olika fall som abandonering kan utgöra ett intressant alternativ för konkursförvaltaren: Om
egendomen saknar förmögenhetsvärde, om kostnaderna att ta hand om och sälja egendomen
är större än intäkterna vid en försäljning och om det finns offentligrättsliga krav som är
förbundna med rådigheten över egendomen. Förmånsrättslagens regler innebär att det är de
oprioriterade borgenärerna som skulle ha ärskild nytta av abandonering samtidigt som
gäldenären fortsätter att vara ägare. Naturligtvis innebär det vissa problem i de fall gäldenären
är en juridisk person som upphör att existera i och med att konkursen avslutas.
I andra rättsordningar är abandonering vid konkurs ett vedertaget alternativ, t ex i Norge och
USA är förutsättningarna lagreglerade och i Tyskland följer möjligheten till Freigabe av
rättspraxis.
Civilrättsligt innebär begreppet abandonering ett avstående av äganderätt och ger uttryck för
en principiell frihet att när som helst överge den egendom man äger. Abandonering i det
sammanhanget kan möjligen beskrivas som ett övergivande eller ett implicit erbjudande om
ockupation. Någon övergång av äganderätten eller ansvaret för egendomen sker inte förrän
det laga fånget ockupation föreligger.
Accept:
Godkännande svar på ett anbud som enligt avtalslagen leder till att avtal kommer
tillstånd.
Accession
Tillträde, tillskott eller sammanfogande, uttrycket används ibland inom sakrätten
för att beteckna en särskild form av äganderättsförvärv. Ägaren till huvudsaken blir ägare
också till den nyttighet som någon annan sammanfogar med huvudsaken, t ex när hyresgästen
tapetserar sin lägenhet kommer tapeten att bli en del av fastigheten och därmed ägas av
fastighetens ägare, jfr jordabalken 2:4 och kongruenskravet i tillbehörsreglerna. Ett sätt att
bestämma om accession föreligger är att undersöka om nyttigheten kan skiljas från
huvudsaken med ett resultat som innebär ett positivt ekonomiskt nettoutbyte för ägaren till
nyttigheten. De relevanta frågorna för hyresgästen är alltså: Vilket värde har tapeten efter att
den lossats från väggen och vad kostar det att återställa väggen? Ett annat sätt att bestämma
om accession föreligger är att ställa frågan: Är nyttigheten nödvändig för att huvudsaken ska
fungera?
Accessoriska konkurrensbindningar:
Konkurrensbegränsande villkor i ett avtal som i
övrigt inte är konkurrensbegränsande. I samband med avtal om överlåtelse av företag
förekommer konkurrensklausuler som innebär att överlåtaren förbinder sig att inte starta eller
medverka i konkurrerande verksamhet under viss tid efter överlåtelsen, se AvtL 38 §. I
vertikala avtal mellan t ex leverantör och återförsäljare förekommer ibland accessoriska
konkurrensbegränsningar i form av en avtalad men otillåten bruttoprissättning. Det är endast
de otillåtna villkoren som drabbas av förbudet i KL 2:1. Vad som händer med avtalet i övrigt
får lösas med hjälp av den tvingande regeln i AvtL 36 § som ger möjlighet till jämkning av
avtalet om det visar sig få ett oskäligt innehåll när det ska fullgöras.
Adekvat kausalitet:
Ett mycket omdiskuterat och i juridisk litteratur debaterat begrepp som
används inom skadeståndsrätten för att i efterhand försöka förklara eller motivera en
begränsning av skadeståndsansvaret. Särskilt gäller det i de fall där det självklara kravet på
kausalitet mellan skada och skadegörande handling inte anses vara en tillräckligt säker metod
för att skilja ersättningsgilla skador från sådana som inte uppfattas vara rättsligt relevanta.
Ett praktiskt exempel är när As vårdslösa handling X leder till att B drabbas av skadan Y. För
att skadan Y ska ersättas, d v s för att A ska bli ersättningsskyldig enligt culparegeln i t ex
skadeståndslagen 2:1, krävs att kausalitet föreligger mellan As handling X och Bs skada Y.
Om B också drabbas av skadorna Y1, Y2, Y3 o s v är det relativt enkelt att visa på någon
form av kausalitet mellan X och alla efterföljande Y. Faktum är att i någon mening har alltid
X karaktären av primum movens i förhållande till Yn. Det kan tyckas självklart att A inte
borde vara ansvarig för alla skador som drabbar B efter As handling X och det är bland annat
i det sammanhanget som adekvanskravet blir aktuellt som en metod för att identifiera de Yn
som i varierande grad är orsakade av annat eller där Yn är resultatet av samverkan med andra
händelser och X inverkan är försumbar eller i vart fall tillräckligt obetydlig för att inte leda till
skadeståndsansvar för A.
Adekvanskravet sätter således gränsen för vad som ska ersättas av skadegöraren och en tanke
är att detta krav hjälper oss att dra en rimlig gräns mellan ersättningsgilla skador och alltför
avlägsna, slumpmässiga eller oväntade följder av en vårdslös handling. Ibland talas om att en
konstaterad skada ligger i farans riktning eller att den är en beräknelig eller en påräknelig
följd av den skadegörande handlingen och då ska skadegöraren betala ersättning för skadan.
Ett annat sätt att avgränsa är att göra det med hjälp av begreppen nödvändig och tillräcklig
betingelse där den skadegörande handlingen utgör utgångspunkten.
Notera att adekvansdiskussionen också berör frågor som har att göra med
skadeståndsreglernas övergripande syfte, prevention, reparation o s v.
Notera också att adekvansfrågan har en koppling till bevisproblemet och till frågan om vem
som bär risken för att den som blivit skadad avviker från normala förhållanden. Praxis från
HD är synnerligen mångskiftande och det är ofta svårt att veta vad som egentligen gör att en
viss skada anses ersättnigsgill i ett fall medan en annan skada inte anses ersättningsgill i ett
annat fall.
Ackord:
Överenskommelse mellan gäldenär på obestånd och borgenärer om nedskrivning av
skulderna och att de lägre beloppen ska räknas som full betalning eller att gäldenären får
anstånd under viss tid med garanti för full betalning vid ett senare tillfälle. Ordet ackord
används ibland också som synonymt med ackordslön.
Det finns särskilda regler för ackord i samband med konkurs, se konkurslagen 12 kap. och
ackord utom konkurs, se lag (1996:764) om företagsrekonstruktion, 1:1 och 3 kap.
Affärsetik
Begreppet används ofta på de etiska regler som utvecklas i samspelet och
relationerna mellan alla aktörer som verkar på den kommersiella marknaden. Inom ämnet
behandlas en mängd olika frågeställningar och någon enhetlig definition står knappast att
finna. I grunden handlar affärsetiken om den besvärliga gränsdragningen mellan accepterade
och klandervärda beteenden. Svårigheterna med att precisera denna gräns har flera orsaker.
Det finns relativt tydliga kriterier för vilka klandervärda beteenden som är rättsligt
sanktionerade genom lagstiftning och vi vet också att de skrivna eller oskrivna affärsetiska
reglerna som inte är straffrättsliga tydligt pekar ut ett större antal beteenden som
klandervärda, en vidare krets av handlingar, men att gränserna för dessa är långtifrån lika
tydligt preciserade. Vi kan också ana att gränserna inte heller är konstanta utan variera
beroende på bransch, tid, kultur och annat som styr beteendemönstren.
Begreppet god affärssed som förekommer inom lagstiftning och handelsbruk syftar på
beteenden som uppfyller affärsetikens krav men i begreppet god affärssed ligger sannolikt
också sådana normbildningar som får eller redan har karaktären av rättsregler.
Aggregationsrabatt:
Resultatet av en så kallad rabattkartell som innebär att t ex flera
leverantörer samarbetar och ger rabatter beräknade på den enskilde köparens samlade inköp
från de leverantörer som ingår i kartellen. Denna typ av samarbete strider mot KL 2:1.
Aggregerade rabatter
Används ibland synonymt med trohetsrabatter och kan närmast
beskrivas som ett system av årsbonus och kvantitetsrabatter som innebär att rabattens storlek
bestäms av kundens samlade inköp från en och samma säljare. Påverkas priset för den först
köpta varan av köpet av den sist köpta och är det inte frågan om en kostnadsmotiverad
mängdrabatt kan denna typ av rabatter skapa inlåsningseffekter och således strida mot KL 2:7.
Notera att aggregerade rabatter inte är det samma som aggregationsrabatter.
Aktieägartillskott:
Ökning av ett företags egna kapital genom att aktieägarna tillskjuter
medel utan att ha krav på motprestation från bolagets sida. Frågan är aktuell i lägen där
ägaren eller andra intressenter vill rädda ett bolag när tillgångar saknas för att täcka en
tillräckligt stor del av aktiekapitalet.
Aktiebolag
Juridisk person och associationsform vars främsta kännetecken är att det är en
konstruerad rättsfigur som förutsätter registrering och ett visst aktiekapital och som innebär
att ägarna normalt inte har något personligt betalningsansvar för bolagets skulder. Ägarnas
relation till bolaget är antingen verksamhetsanknytet där de deltar aktivt i verksamheten eller
kapitalanknytet där det handlar om en kapitalplasering med avkastningskrav. Verksamheten i
ett aktiebolag är nu reglerad via aktiebolagslagen och bolagsordningen men även annan
lagstiftning är av betydelse, t ex årsredovisningslagen och bokföringslagen.
Aktieemission:
Innebär en ökning av aktiekapitalet genom att nya aktier ges ut. Det kan ske
antingen genom fondemission eller genom nyemission. Den förstnämnda emissionen är en
formellt reglerad bokföringsåtgärd där aktiekapitalet ökar genom att antingen
uppskrivningsfond, reservfond eller överkursfond överförs till aktiekapitalet eller att värdet på
anläggningstillgångar skrivs upp. Endast vid nyemission tillförs nytt kapital till bolaget. Se
ABL 16 kap.
Aktiekapital:
Består av summan av samtliga aktiers nominella värde, minst 50 000 kr i
privata bolag och 500 000 kr i publika bolag, se ABL 1:5 och 14. I bolagsordningen ska
storleken på aktiekapitalet finnas angiven vilket innebär att en förändring kräver en ändring i
bolagsordningen. Det finns också möjlighet att ange aktiekapitalet inom ett visst intervall där
minimikapitalet inte får vara mindre än 25 % av maximikapitalet, se ABL 3:1 4 p.
Aktiemajoritet:
En av grundprinciperna i reglerna om aktiebolag är att majoriteten
bestämmer. I det sammanhanget används uttrycket aktiemajoritet för att beteckna de
aktieägare som kontrollerar mer än hälften av rösterna vid en bolagsstämma. Principen om att
majoriteten bestämmer måste revideras mot bakgrund av reglerna om olika majoritetskrav
även om huvudregeln är att absolut majoritet vinner, d v s beslutet på bolagsstämman blir det
som får flera än hälften av de avgivna rösterna, se ABL 7:40. Behovet av att skydda
minoriteten har inneburit att olika varianter av kvalificerad majoritet gäller för särskilt viktiga
eller genomgripande beslut, t ex ändring av bolagsordningen som normalt kräver att beslut
fattas med två tredjedelar av de vid bolagsstämman avgivna och företrädda aktierna, se ABL
7:42 och samtliga av de vid bolagsstämman företrädda aktierna och dessa är minst nio
tiondelar av samtliga aktier i bolaget, se ABL 7:42-45. Vid val gäller relativ majoritet, se
ABL 7:41.
Aktiv försäljning:
Enligt gruppundantaget för vertikala avtal är avtalsvillkor i
ensamåterförsäljaravtal som sätter stopp för återförsäljarens möjligheter till aktiv försäljning
utanför det avtalade försäljningsområdet tillåtna. Med aktiv försäljning avses att bedriva
marknadsföring och aktivt söka kunder. Däremot är villkor som hindrar passiv försäljning inte
tillåtna, d v s ett villkor är otillåtet om det går ut på att en säljare ska neka en konsument som
kommer från ett annat än det avtalade försäljningsområdet att köpa en vara även om det är
konsumenten själv som söker upp försäljaren.
Allians:
En ursprungligen folkrättslig term som allt oftare används för att beskriva tämligen
lösa och fragmentariska överenskommelser mellan två eller flera självständiga företag. En
allians kan innebära att de inblandade företagen har en avtalsrelation som uppfyller kriterierna
på ett enkelt bolag, se BL 1:3 och 4 kap. En allians kan också innebära ett avtal som strider
mot KL 2:1.
Allmänt skadestånd:
Ett begrepp som hör hemma inom arbetsrätten och som omfattar sådan
ersättning som kan utdömas för andra skador än ekonomiska. Denna form av skadestånd har
inte som huvudsyfte att ge ekonomisk ersättning för något, även om den kan utdömas till
förmån för både kollektivavtalspart som dess medlemmar, utan är tänkt att kunna användas
för att markera vikten av att följa gällande avtal, se t ex lag om medbestämmande i arbetslivet
(1976:580) 55 §
Allmänna råd:
Konkurrensverket har publicerat flera så kallade allmänna råd i sin
författningssamling (KKVFS). Dessa råd härrör alltså från myndighetsnivå och är således inte
bindande och förpliktar inte en domstol vid prövning av liknande fall. Syftet med råden är att
klargöra verkets bedömning av vissa typer av avtal m.m. och de kan i flertalet fall förväntas
bli följda vid rättstillämpningen.
Anbud:
Erbjudande om att sluta avtal som uppfyller vissa grundkrav. Något förenklat innebär
det att den som lämnar ett anbud också ska ha den avsikten, att det ska vara riktad till en
bestämd adressat som också mottagit det samt att anbudet ska vara tillräckligt preciserat för
sitt ändamål. Är dessa krav uppfyllda är anbudsgivaren (löftesgivaren) enligt reglerna i AvtL
rättsligt bunden av anbudet under en viss tid vars längd kan vara bestämd i anbudet eller som
annars följer av den så kallade legala acceptfristen.
Anbudsförfarande
Ett sätt att provocera till konkurrens mellan olika anbudsgivare och vid
offentlig upphandling enligt LOU dessutom ett sätt att säkerställa lika förutsättning och
objektiv behandling av olika anbudsgivare och deras bud.
Anbudskartell:
Ordet används för att beskriva en situation där flera företag avger ett
gemensamt anbud. Det är fråga om samverkan mellan två eller flera företag, ofta
konkurrenter, i samband med att någon annan fordrar in anbud på en viss prestation, t ex
uppförande av en byggnad eller anläggning. Anbudskarteller som berör priset eller
anbudssumman är förbjudna enligt konkurrenslagen. Sak samma gäller för avtal om
samarbete om det gäller förskott, kreditvillkor eller att konsultationer ska ske innan anbud
lämnas. Enligt äldre lagstiftning var näringslivets karteller allmänt accepterade och sågs som
ett tillåtet uttryck för parternas avtalsfrihet men i takt med att angloamerikanskt inflytande
ökat har flertalet begrepp vari ordet kartell ingår fått en negativ klang. Alla anbudskarteller
strider emellertid inte mot lagstiftningen. Det är tillåtet att företag som verkar på en marknad
går samman och bildar ett konsortium som deltar i en anbudstävlan. Sådan konsortiebildning
var tidigare uttryckligen tillåten och innebar således inget brott mot KL 2:1. Idag får företagen
själva pröva förutsättningarna för ett samarbete och fortfarande lär faktorer som otillräckliga
resurser, avsaknad av viss kompetens, stora finansiella risker eller andra speciella
förutsättningar.
Anknutet företag:
Ett begrepp som har stor betydelse vid tillämpning av alla regler som
aktualiserar frågan om ett eller flera företags marknadsandelar och årsomsättning och
huvudregeln är att alla anknutna företag ska medräknas. Notera att begreppet inkluderar flera
företag än vad som enligt gängse definitioner ingår i en koncern och omfattar bland annat fall
där ett företag har rätt att direkt eller indirekt bestämma och leda verksamheten i ett annat
företag och det omfattar också fall där ett företag har rätt att utse en styrelsemajoritet i ett
annat företag.
Antitrustlagstiftning:
Den amerikanska rättsordningens konkurrensregler med rötter i
Sherman Act från 1890 men som numera är kompletterad av en stor mängd rättspraxis. De
amerikanska konkurrensreglerna har i flera avseenden fungerat som förebilder vid
utvecklingen av de europeiska konkurrensreglerna.
Avtal:
Begreppet avtal definieras ofta som en av rättsordningen i princip accepterad
rättshandling mellan parter som leder till att det uppkommer ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter. Vid sidan av dessa ömsesidigt förpliktande avtal förekommer också ensidiga
avtal, t ex en gåva som inte förpliktar en mottagare men där givaren för sin bundenhet
uppställer det underförstådda villkoret att mottagaren accepterar gåvan. Avtal förutsätter i
princip samstämmiga viljeyttringar men något krav på att kommunikationen ska vara
uttrycklig finns inte. Avtal kan också under viss omständigheter anses föreligga genom att ena
parten förhållit sig passiv eller att ena eller båda parter handlat konkludent, d v s som om det
förelåg ett avtal. Man kan här tala om att det civilrättsliga avtalsbegreppet aktualiserar
avtalsgrundande rättsfakta som ger svar på frågan om avtal överhuvudtaget finns mellan
parter och dessa kan systematiskt beskrivas på följande sätt: Ett anbud kan kombineras med 1)
ren accept i rätt tid, 2) för sen eller oren accept som blir nytt anbud som följs av ren accept i
rätt tid eller 3) oren eller för sen accept som följs av passivitet från anbudsgivaren. Anbud
utan tidsgräns som följs av 4) accept på förfrågan eller genom konkludent handlande eller 5)
passivitet. Offert som följs av 6) order som följs av orderbekräftelse. Uppfordran till anbud i
kombination med 7) anbud som följs av ren accept i rätt tid eller av 8) passivitet. Avtal i
realtid där 9) anbud följs av accept. Avtal som ingås med villkoret skriftlig form och 10)
skriftlighetskravet uppfylls. Successiva förhandlingsresultat där avtalet ingås i 11) bekräftade
etapper. Till detta kommer ytterligare två fall: Alla andra situationer där avtal är en rättsföljd
av 12) faktiska förhållanden eller 13) konkludenta handlingar.
Från det civilrättsliga begreppet avtal som beskrivits ovan bör man skilja sådana
överenskommelser som inte är juridiskt bindande, d v s som inte har den rättsliga effekten att
grunda sanktioner. För tillämpning av konkurrenslagen saknar dock flera av dessa rent
civilrättsliga aspekter betydelse. Därför är t ex gentlemen´s agreements, gemensamma
rekommendationer och överenskommelser med rent olagligt innehåll företeelser som kan
innebära att avtalsrekvisitet i KL 2:1 är uppfyllt. Dessa och liknande överenskommelser är
tillräckligt effektiva när det gäller att rent faktiskt grunda t ex ett samordnat förfarande, d v s
få de inblandade företagen att bete sig eller agera på ett visst sätt. Konkurrenslagen omfattar
således inte bara skriftliga och muntliga avtal mellan företag. Även beslut av en
sammanslutning av företag och samordnade förfaranden grundade på informationsutbyte
mellan företag behandlas i lagen på samma sätt som avtal.