Kipu Flashcards
(40 cards)
- Transduktion
Energin från en stimulus som orsakar vävnadsskada leder till elektro-kemisk aktivering av nervändar.
- Transmission
Signalen överförs längs det-perifera nervsystemet till ryggmärgen, där den överförs i spinothalamiska banan till thalaminkärnor och vidare till den främre hjärnbarken och somatosensoriska hjärnbarken.
- Perception
Hjärnans tolkning av helhetsituationen, den subjektiva upplevelsen av smärta som neuronaktivitet har orsakat.
- Modulering
Betyder modulering av smärta i nervsystemet. Till exempel stress eller opioider kan aktivera centrala nervsystemets inhiberande (hämmande) banor, som hämmar smärtöverförande nervceller.
Biverkningar av antiinflammatoriska läkemedel
Biverkningar av antiinflammatoriska läkemedel är:
Irritation och skador i mag-tarmkanalen, halsbränna
Allergiska reaktioner (eksem, anafylaxi)
Blödningsrubbningar
Nedsatt njurfunktion
Tendens till svullnad, förhöjt blodtryck
Huvudvärk, yrsel
COX-selektivitet av antiinflammatoriska läkemedel
Icke-selektiva COX-2-h
COX-enzymet hämmas i hela kroppen, vilket kan leda till biverkningar ( nedsatt trombocytfunktion, irritation i mag-tarmkanalen etc.).
Ibuprofen, ketoprofen, ketorolak, dexketoprofen, diklofenak, naproxen
COX2-betonade
Hämmar COX-2-enzymet betydligt mer än COX-1-enzymet i terapeutiska doser. Därför kan fysiologiska funktioner hämmas i mindre utsträckning jämfört med icke-selektiva antiinflammatoriska läkemedel, och biverkningar (till exempel irritation i tarmen) är inte lika sannolika.
Meloxicam
Selektiva COX-2-hämmare
Selektivitet i praktiken:
Vid terapeutiska doser hämmar de i praktiken nästan enbart COX-2-enzymet
Rekommenderas för patienter med hög risk för magsår och för vilka paracetamol, tramadol, kodein eller lokala behandlingar inte är tillräckliga.
Ulceration i mag-tarmkanalen vid behandling med COX-2-hämmare är på placebo-nivå, med över 50 % mindre blödningar
Coxiber hämmar inte blodplättarnas COX1-enzym
De används för att lindra symtomen av artros, reumatoid artrit och giktartros.
De är inte lämpliga som vanliga smärtstillande läkemedel till exempel vid huvudvärk, ländryggssmärta eller idrottsskador.
De är inte lämpliga för personer med hjärt- och kärlsjukdomar.
Biverkningar:
De ökar trombosrisken och höjer blodtrycket. Även urinproduktionen minskar.
De kan orsaka sammandragning av luftvägarna hos personer med astma.
Mediciner:
Celecoxib, etoricoxib, parecoxib
HCI- läkemedel – läkemedel som huvudsakligen påverkar det centrala nervsystemet.
Kodein finns tillgänglig endast i kombinationspreparat där kodein antingen kombineras med paracetamol eller ibuprofen.
Kombinationspreparat ökar effekten av kodein betydligt när det kombineras med antiinflammatoriska läkemedel och paracetamol.
Kodein är också effektiv som hostdämpare.
Opioider
Tramadol
Tramadol lindrar både smärta orsakad av vävnadsskada och neuropatisk smärta och är lämpligare för långvarig behandling än för akut smärta.
Svaga opioider har, likt antiinflammatoriska läkemedel, en tydlig takdos, vilket innebär att effekten intelängre ökar efter en viss dos.
Om en svag opioid ger smärtlindring, men maximal dos inte är tillräcklig, övervägs användning av en mellanstark eller stark opioid.
Medelstarka opioider, HCI- läkemedel
Det enda medelstarka opioiden som används i Finland är buprenorfin.
Läkemedlet finns i flytande form, sublingualtablett och hudplåster som kan appliceras på huden.
Vid höga doser börjar buprenorfin eventuellt upphäva sin egen effekt samt effekten av andra opioider som patienten tar samtidigt.
Därför får man inte använda andra opioider samtidigt med buprenorfin.
Starka opioider inkluderar
morfin, oxikodon, metadon, hydromorfon och fentanyl, N-läkemedel
Morfin är den primära per orala opioiden.
I operationssalar, vid akuta situationer och i akutsjukvården används snabbverkande och kortverkande smärtstillande medel: alfentanil, sufentanil, remifentanil, och fentanyl.
Även intranasal administrering av fentanyl med hjälp av en spruta eller en nebulisator används allt mer inom akutsjukvård.
Långverkande opioidpreparat är lämpligast vid långvarig smärtlindring.
I Finland finns långverkande läkemedelsformer av opioider i tablettform tillgängliga för morfin och oxikodon.
Vid postoperativ smärtlindring kan man använda långverkande opioider i tablettform under några dagar med regelbunden dosering.
Opioider: biverkningar
Andningsdepression; andningen är ytlig, frekvensen minskar, syresaturationen sjunker
Blodtrycket och pulsen sjunker
Illamående och kräkningar
Trötthet, hallucinationer
Förstoppning, tarmkramper, gallstensanfall, urinretention
Klåda, svettning, ansiktsrodnad
Muntorrhet
Risk för fysiskt och psykiskt beroende (långvarig användning)
Opioidförgiftning
Toleransför effekterna av opioiderpredisponerar för opioidöverdos. Tolerans innebär att dosen av opioid måste ökas för att få samma svar. Den toxiska maxdosen ändras dock inte, och förgiftning är möjlig. Oavsiktliga överdoser är också möjliga.
Naloxon är en opioidantagonist som används för att behandla opioidförgiftning. Administreras i en ven. Halveringstiden för naloxon är kortare än för de flesta opioider, och därför ska dosen upprepas ofta vid förgiftningsfall.
Naloxon har en betydande förstapassagemetabolism. Endast en liten mängd naloxon kan vända effekterna av opioider i centrala nervsystemet om naloxon administreras oralt.
Naloxon som tas oralt (till exempel i kombinationspreparat) förhindrar opioiders förstoppande effekt i tarmen.
Neuropatiska smärtor, läkemedelsbehandling
Läkemedelsbehandling är vanligtvis den grundläggande behandlingsmetoden vid neuropatisk smärta.
Andra behandlingsmetoder kan vid behov användas för att komplettera behandlingen.
Tricykliska antidepressiva läkemedel
Tricykliska antidepressiva läkemedel är grundläggande vid behandling av neuropatisk smärta och rekommenderas som det primära läkemedelsvalet (utom vid trigeminusneuralgi) om det inte finns några kontraindikationer för användningen av läkemedlen. Dessa läkemedel bör används med försiktighet hos äldre patienter.
De är effektiva vid postherpetisk neuralgi, diabetisk neuropati, smärta efter cerebrovaskulära händelser, spänningshuvudvärk och migrän.
Används också vid reumatoid artrit, fibromyalgi, kronisk ryggsmärta och smärta orsakad avcancer.
Kan även lindra ångest, som är vanlig hos smärtpatienter.
Förbättrar sömnkvaliteten.
Biverkningar:
De mest besvärliga biverkningarna är antikolinerga effekter, inklusive muntorrhet, förstoppning, urineringsproblem och hjärteffekter (takykardi, försämrad ledningsförmåga, ortostatisk hypotension).
Effekter på det centrala nervsystemet.
Trötthet, men ibland ökad aktivitet hos äldre.
Förvirring, fobier, finmotorisk tremor, parkinsonism.
Impotens.
Selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare, dvs. SNRI-läkemedel i behandling av neuropatisk smärta
venlafaxin och duloxetin:
målsystem: serotonin- och noradrenalinsystem
effektiva vid neuropatisk smärta
den officiella användningsindikationen för duloxetin är smärtsam diabetisk neuropati
generellt sett tolereras de bättre än tricykliska antidepressiva läkemedel
Biverkningar (vanligaste):
kan orsaka förhöjd blodtryck (venlafaxin)
illamående; duloxetin
Epilepsiläkemedel, inklusive karbamazepin, gabapentin och pregabalin i behandling av neuropatisk smärta
Epilepsiläkemedel har visat sig vara effektiva vid smärta orsakad av nervskador med stickande eller elstötsliknande symtom
Smärtlindringen antas ske genom att antalet spontana nervimpulser i de skadade nerverna minskar
Dosändringar bör ske gradvis
Vid övervakning av karbamazepinbehandling krävs säkerhetsblodprov
Biverkningar:
Synstörningar
Yrsel
Illamående
Rörelsestörningar
Trötthet
Hudutslag
Administrering:
Trigeminusneuralgi
anfallsvisa smärtor vid MS-sjukdom
Postherpetisk neuralgi och diabetisk neuropati
Förutsättningar för användning av opioider vid behandling av neuropatisk smärta:
Diagnosen är tydlig
Smärtan är svår trots andra behandlingsförsök
Patienten är samarbetsvillig och motiverad för behandlingsförsök
Patienten har ingen missbruks- eller beroendeproblematik
Patienten har inga obehandlade psykiska problem
Uppföljningen är ordentligt organiserad
Antiinflammatoriska läkemedel, användning hos njurpatienter
Antimmatoriska läkemedel försämrar blodflödet och funktionen i njurarna. Äldre är särskilt känsliga för biverkningar i njurarna orsakade av antiinflammatoriska läkemedel. Njurfunktionen är särskilt nedsatt hos hypovolemiska patienter och hos patienter som samtidigt använder någon ACE-hämmare eller AT-receptorblockerare.
De flesta antiinflammatoriska läkemedlen kan användas när njursvikten är lindrig.
Å andra sidan kräver redan måttlig njursvikt förlängning av dosintervallet.
Vid allvarlig njursvikt ska antiinflammatoriska läkemedel inte användas alls.
Gabapentinoider, användning hos njurpatienter
Gabapentinoiderna elimineras från kroppen uteslutande via njurarna utan levermetabolism. Därför ska doserna för dessa reduceras avsevärt vid njursvikt.
Paracetamol, användning för njurpatienter
Paracetamol är säkert för njurarna i normala doser, men vid allvarlig svikt ackumuleras njurtoxiska metaboliter av paracetamol och biverkningarna kan förstärkas.
Vid måttlig och svår njursvikt rekommenderas att man förlänger dosintervallet och minskar dosen.
Paracetamol, användning hos njurpatienter
När det gäller starka opioider har fentanyl inga aktiva metaboliter som elimineras genom njurarna. Fentanyl kräver ingen dostitrering om patienten övervakas noggrant.
Däremot bör dosen av metadon och oxikodon minskas. För en patient med njursvikt är morfin det sämsta alternativet bland opioiderna, eftersom morfinets aktiva metabolit ackumuleras i kroppen när njurfunktionen är nedsatt. Redan vid lindrig eller måttlig njursvikt måste morfindosen halveras och vid svår svikt rekommenderas morfin inte alls.
Av de svaga opioiderna ska tramadoldosenminskas till upp till hälften vid lindrig eller måttlig njursvikt och användningen undvikas i sjukdomens slutskede.
Dessutom ska dosen av kodein halveras vid lindrig eller måttlig njursvikt, och användningen undvikas helt om funktionsstörningen i njurarna är allvarlig.
Buprenorfin är däremot ganska säker att använda vid normala doser.
Paracetamol, användning hos leverpatienter
Paracetamol är ett levertotoxiskt ämne, vars toxicitet beror på både dosen och på leverfunktionens nivå.
Eftersom effektiviteten av paracetamol vid smärtbehandling är begränsad, måste riskerna med användningen bedömas individuellt.