rörelse Flashcards
(15 cards)
rörelseapparat?
…
Beskriv vad som menas med ett yttre, inre och ett vätskeskelett.
Vätskeskelett
Maneter
Daggmaskar
Hos dessa djur är kroppsvätskan innesluten i en kroppshåla som kan röras med hjälp av muskler. Kroppsformen hos maneterna ändras när musklerna dras ihop. Vatten pumpas då ut och kroppen drivs framåt. Daggmaskar har längsgående och ringformade muskler som kan kontraheras och göra att kroppsformen ändras, så att masken kan pressa sig framåt genom jorden.
Yttre skelett
Musslor och de flesta andra blötdjur har ett yttre skelett i form av ett skal som innehåller kalciumkarbonat. Nya celler bildas i kanten på skalet när djuret växer. Musslor sluter skalet via muskler som fäster i det yttre skelettet. Insekter och andra leddjur har ett yttre skelett som består av proteiner och kitin. Kitin är en polysackarid som liknar cellulosa i uppbyggnaden. Ämnen som ökar hårdheten kan lagras in i skelettet, som till exempel kalciumsalter hos en del kräftdjur. Muskler som rör extremiteter sitter fästade i det yttre skelettet. Ett yttre skelett kan inte växa till när det en gång har hårdnat, och leddjuren byter därför regelbundet skelett under tillväxten.
Inre skelett
Ryggradsdjur
Ben av benceller(levande celler,
(osteoblaster, osteocyter och osteoklaster),
omgivet av benhinna och bindväv)
Ryggradsdjuren har ett inre skelett, som fung erar dels som fäste för muskler, dels som stöd och skydd för olika organ och kroppsdelar. Skallen, till exempel, bildar en skyddande skål runt hjärnan.
Ge exempel på djur som har vätskeskelett, yttre skelett och inre skelett.
vätskeskelett: maneter och daggmask
yttre skelett: Musslor yttre skelett i form av skal som innehåller kalciumkarbonat,
Insekter har yttre skelett av kitin och proteiner
inre skelett:
hare (inre skelett av kollagen)
haj (inre skelett av brosk)
Beskriv människans rörelseapparat.
Människans rörelseapparat består av skelettet, lederna och musklerna. Dessa samarbetar för att ge oss förmågan att röra oss och utföra olika aktiviteter.
Skelettet är kroppens stomme och består av över 200 ben som samverkar för att skapa en hållbar struktur. Skelettet ger kroppen stabilitet, skyddar inre organ, och ger även fästpunkter för musklerna att fästa vid.
Lederna är de områden där ben möts och möjliggör rörelse i kroppen. De är klädda i brosk, en mjuk och glatt yta som hjälper till att minska friktionen mellan benen. Lederna stöds av ligament som fäster benen på plats och möjliggör rörelse på ett kontrollerat sätt.
Musklerna består av buntar av muskelceller som är specialiserade på att dra ihop sig och skapa rörelse. Musklerna fäster vid benen via senor och när de drar ihop sig, förändras benens position vilket skapar rörelse i kroppen. Musklerna fungerar också som kroppens värmeproducenter och hjälper till att bibehålla kroppstemperaturen.
Rörelseapparaten är även beroende av andra strukturer såsom nerver, blodkärl och bindväv som samverkar med skelettet, lederna och musklerna för att möjliggöra rörelse och koordination.
Vad menas med antagonistiska muskler?
Musklerna kan förkortas genom en energikrävande sammandragning, men de kan inte förlängas för att sträcka armen. Det är istället en motsatt verkande muskel, en antagonistisk muskel, som gör att armen sträcks. I armen sitter tricepsmuskeln fast i skulderbladet och på baksidan av armbågsleden, och gör att armen kan rätas ut igen.
Varje muskel som är verksamma över en led, är parad med en muskel som har motsatt aktion på samma led. Dessa muskler är varandras antagonister (motsatta muskler).
Antagonistiska muskler är två muskler som arbetar tillsammans för att kontrollera en rörelse men utför motsatta rörelser. När en muskel drar ihop sig (kontraherar) och rör sig i en riktning, så kallas den muskeln för agonist eller primär muskel. Samtidigt slappnar den andra muskeln av (relaxerar) och rör sig i motsatt riktning. Denna muskel kallas antagonist eller sekundär muskel.
Antagonistiska muskler arbetar ofta tillsammans för att ge kontroll och precision till våra rörelser. Ett exempel på detta är biceps och triceps i överarmen. När biceps kontraherar, böjer den armen, medan triceps relaxerar. När triceps kontraherar, sträcker den armen och biceps relaxerar.
Antagonistiska muskler samarbetar också för att hjälpa oss att undvika skador. När vi rör oss eller utför en aktivitet så arbetar antagonistiska muskler för att bromsa rörelsen och undvika översträckning eller skador.
Det är viktigt att ha en balans mellan agonistiska och antagonistiska muskler för att undvika obalanser och skador i kroppen.
Rita en modell över en knäled och peka på delarna.
Knäleden är en av de största och mest komplexa lederna i kroppen. Den består av flera olika delar och strukturer som samverkar för att möjliggöra rörelse, stabilitet och styrka. Här är en beskrivning av de olika delarna i knäleden:
Lårbenet (femur): Detta är det övre benet i knäleden och är den största benet i kroppen. Den har en rundad knöl, kallad lårbenets ledhuvud, som passar in i ledpannan på underbenet. Lårbenet har också två utskott längst ner, kallade lårbenets kondyler, som är viktiga för att ge stabilitet åt knäleden.
Underbenet (tibia och fibula): Underbenet består av två ben, tibia och fibula. Tibia är det större benet och har en ledpanna som passar in i lårbenets ledhuvud. Fibula ligger bredvid tibia men deltar inte aktivt i knäleden.
Knäskål (patella): Knäskålen är en triangulär benstruktur som sitter på framsidan av knäet. Den fungerar som en ledyta och ger extra stöd till knäleden när du böjer och sträcker benet. Knäskålen är också kopplad till quadricepsmusklerna, som sträcker ut knäet.
Menisker: Knäleden har två menisker, en på insidan (mediala menisken) och en på utsidan (laterala menisken). Meniskerna är broskiga strukturer som fungerar som stötdämpare mellan lårbenet och underbenet. De hjälper också till att stabilisera knäleden och fördela trycket över ledytan.
Leder: Knäleden är en gångjärnsled och består av två huvudsakliga leder: femurotibialleden och patellofemoralleden. Femurotibialleden är en led mellan lårbenet och tibia, medan patellofemoralleden är en led mellan knäskålen och lårbenet.
Ledkapsel: Ledkapseln omger knäleden och består av tät bindväv. Den hjälper till att hålla ledvätskan på plats och skyddar leden mot skador och översträckning.
Ledbrosk: Ledbrosk täcker de båda benytorna i knäleden och ger en jämn och glatt yta för benen att glida mot varandra. Ledbrosk fungerar också som stötdämpare och minskar friktionen mellan benen.
Ligament: Knäleden har flera ligament som ger stabilitet och skydd åt leden. De främre och bakre korsbanden korsar varandra i mitten av knäleden och förhindrar överdriven framåt- och bakåtrörelse. MCL och LCL (mediala respekt
Vad menas med kulled respektive gångjärnsled.
Det finns olika typer av leder med olika konstruktioner som tillåter olika grad av rörlighet. I axeln och höften finns kulleder som gör att armar och ben kan rotera och även röra framåt/bakåt och utåt/inåt.
fingerlederna och knäleden är exempel på gångjärnsled som kan böjas och sträckas i ett plan. Armbågsleden är ett sammansatt led där det finns en gångjärnsled men även en vridled som gör att underarmen kan rotera.
En vridled är en led som tillåter rörelse runt en längsgående axel. Detta innebär att benen kan rotera kring varandra, som i exempelvis underarmen där det finns en vridled mellan armbågsbenet och spolbenet.
En tvåaxelplanled, även kallad en kondylär led, är en led som tillåter rörelse i två olika plan samtidigt. Ledytorna på benen är utformade som två olika kondyler (kullar), som passar in i en fördjupning i den andra benets ledyta. Exempel på tvåaxelplanleder är knäleden och tummen. Knäleden tillåter rörelse i två plan, böjning och sträckning (flexion och extension) och rotation (inåt- och utåtrotation), medan tummen kan röra sig i två plan, böjning och sträckning (flexion och extension) och sidledsrörelser (adduktion och abduktion).
vad skiljer tvärstrimmig-, hjärt- och glatta muskelceller åt?
Både hjärtmuskulatur och glatt muskulatur har en egen, inre aktivitet och kan kontraheras utan yttre nervimpulser.
Hjärtmuskelcellerna har kontaktytor sinsemellan vilket gör att impulser i retledningssystemet ger hjärtat en rytmisk och totalt sett kraftig kontraktion. Hjärtmuskelceller är speciella muskelceller som endast finns i hjärtat. De har en tvärstrimmig struktur liknande skelettmuskulaturen men är ofrivilliga och styrda av hjärtats eget elektriska system. Hjärtmuskelceller kan inte bli trötta och kan slå hela livet utan att tröttna. De är också kopplade till varandra med speciella strukturer som gör att de kan samarbeta och koordinera sina kontraktioner på ett effektivt sätt.
Glatt muskulatur finns i blodkärl, tarmkanal, njurar och flera andra organ. Cellerna i den glatta muskulaturen är spolformade och ger en ganska långsam konstruktion som inte
påverkas viljemässigt. Tarmar rör sig peristaltiska och blodströmmar kanaliseras till huden, som när vi rodnar, under inverkan av sfinktrarna i kapillärerna, vare sig vi vill eller inte.
Den tvärstrimmiga skelettmuskulaturen kontrolleras däremot av viljan (utom vid en del sjukdomstillstånd). Skelettmusklerna består av flerkärniga celler som kallas muskelfibrer. Flerkärnigheten är ett resultat av att flera celler har “sammankopplats” och bildat en cell under fostertiden. Muskelfibrerna är tunna, 10 till 100 mikrometer i diameter, men ofta flera centimeter långa. Runt muskelfibrerna finns ett membran, och de olika fibrerna som löper parallellt hålls ihop av bindväv. Tvärstrimmiga pga av sarkomerer (aktin och myosinfilament)
Hur överförs blodets syre till muskelfibrerna?
Muskelfibrerna innehåller ett stort antal mitokondrier och myoglobin. Myoglobinmolekyler liknar hemoglobinmolekyler men binder syre ännu hårdare. Därför överförs syre från hemoglobin till myoglobin för att sedan överföras till cellandning i mitokondrier.
Anerob process är en metabolisk process som kan ske i muskelfibrer när de arbetar hårt under korta perioder av tid. Under anerob process utvinner musklerna energi från glykogen (socker) i musklerna utan att använda syre, vilket leder till att det bildas mjölksyra som ackumuleras i musklerna.
Mjölksyran som bildas under anerob process kan påverka musklernas förmåga att fortsätta arbeta genom att minska pH-värdet i musklerna, vilket kan orsaka trötthet och smärta i musklerna.
Anerob process är en viktig del av kroppens energimetabolism, men det är mindre effektivt än den aeroba processen som använder syre för att utvinna energi från musklerna. Anerob process är också mindre hållbar, eftersom den endast kan ge energi under korta perioder av tid, medan den aeroba processen kan fortsätta att producera energi så länge som tillräckligt med syre finns tillgängligt.
Vad menas med en muskelfiber, sarkomer, aktin och myosin?
Se även:
https://www.solunetti.fi/se/histologia/sarkomeeri/
1 = muskelcell
2 = myofibrill
3 = Z-skiva
4 = I-band
5 = A-band
6 = aktinfilament
7 = myosinfilament
8 = sarkomer
Muskelfiber: Skelettmusklerna består av flerkärniga celler som kallas muskelfibrerna som är uppbyggd av fibriller.
sarkomer: fibrillerna är ordnade i mindre enheter som kallas sarkomerer som är sammandragande enhet i hjärt- och skelettmuskulatur som gör det möjligt för muskeln att dra ihop sig. Sarkomerer finns i myofibriller som i sin tur är paketerade inuti muskelfibrer, som var och en utgör en cell. Sarkomerer består av fyra filament: aktin, myosin, tropomyosin och troponin.
aktin och myosin : Fibrillerna uppbyggs av så kallad filament, själva filamentet består av proteiner som bildar trådar. Det finns två olika filament typer: aktin och myosin. Aktin är ett protein som tillsammans med proteinet myosin svarar för muskelkontraktionen.
Vilken roll spelar aktin- och myosinfilamenten vid en muskelkontraktion? Visa med figur!
När en muskelfiber drar ihop sig, utför myosinhuvudena rörelser, som påminner om årornas rörelser vid rodd. De fäster sig i aktinmolekylerna, bildar en tvärbrygga och viker sig i riktning mot sarkomerens mitt vid M-linjen. Därmed drar de från två håll aktinfilamenten mot M-linjen. Sedan släpper de aktinfilamenten, viker sig åt motsatt håll och upprepar samma rörelser. Det är som när man drar till sig ett rep genom att gripa tag i det med händerna, drar till sig en bit rep, tar ett nytt tag i repet längre fram, drar till sig mer av repet och sedan upprepar rörelserna flera gånger. Notera att aktinfilamenten och myosinfilamenten inte förkortas, när muskelfibern förkortas enligt denna så kallade filamentförskjutningsmekanism. Tvärbryggornas rörelser gör att sarkomeren förkortas. När många sarkomerer förkortas samtidigt, förkortas muskelfibern. När många muskelfibrer förkortas samtidigt förkortas hela muskeln. Den kontraheras alltså. Tvärbryggornas rörelser drivs av kemisk energi, som utvinns vid nedbrytning av energirika ATP-molekyler till ADP och Pi (fosfat). När ett ATP binds till ett myosinhuvud, bryts ATP ner och överför energi till huvudet. Då laddas huvudet med lägesenergi, viks i riktning mot Z-linjen och stannar där, spänt som en utdragen pilbåge. När huvudet sedan binder till ett aktinfilament, utlöses pilbågen och huvudet viker sig mot M-linjen i sarkomerens mitt.
ATP-molekylerna bildas i muskelfibrerna, när de bryter ner energirika näringsämnen. Vid aerobt arbete bryts glukos och fettsyror från blodet ner med hjälp av syre. Vid anaerobt arbete bryts lagrat glykogen i muskelfibern ner till glukos, som i sin tur bryts ner till mjölksyra utan att syre behövs.
Hur regleras styrkan i muskelsammandragningen?
En enskild muskelfiber kontraheras enligt “allt-eller-inget”-principen vilket innebär att en nervimpuls når muskelfibern kontraheras den så att säga fullt ut (se också nervsystemet, s. 215). Men det betyder inte att hela muskeln arbetar efter samma “allt-eller-inget”-princip. Vi kan ju bevisligen böja armen mer eller mindre och har inte bara ett läge “upp” och ett läge “ned”. Det hänger ihop med hur nervcellerna kopplar till muskeln.
I muskler som gör små, precisa rörelser, som musklerna som kontrollerar ögonrörelser, kan en nerv vara kopplad till en muskelfiber. Om nerven leder en impuls till den enda muskelfibern, blir resultatet en liten kontraktion av hela muskeln. Om flera nerver ger ifrån sig impulser till flera enskilda muskelfibrer blir muskelns totala kontraktion kraftigare genom kontraktionen av flera, parallella muskelfibrer.
I andra muskler, som bicepsmuskeln som inte kräver lika exakta rörelser, kan en nerv vara kopplad till flera hundra muskelfibrer. En impuls i nerven leder till en kraftigare kontraktion genom att en större andel av muskelfibrerna kontraheras.
Vad menas med snabba respektive långsamma muskelfibrer. Ämnesomsättningen?
Människan och andra ryggradsdjur har olika typer av tvärstrimmiga muskler som skiljer sig med avseende på hur snabbt de kontraheras och hur energiomsättningen sker.
De röda fibrerna har en god blodförsörjning och innehåller många mitokondrier och mycket myoglobin, som ger den röda färgen. Energiutvinningen sker i första hand genom aerob nedbrytning i mitokondrierna. Fibrerna är förhållandevis långsamma men uthålliga och kan arbeta lång tid utan att tröttas.
Vita fibrer är omgivna av färre kapillärer och innehåller färre mitokondrier och myoglobin molekyler. De vita fibrerna har alltså sämre syreförsörjning och utvinner främst energin anaerobt. De vita fibrerna är snabbare, men den anaeroba nedbrytningen ger mindre energi, samtidigt som mjölksyra bildas. En ansamling av mjölksyra hämmar musklernas aktivitet och metabolism och leder till en “syreskuld”. Efter en tid av anaerobt arbete har mjölksyra koncentrationen blivit så hög att muskeln helt enkelt slutar fungera, samtidigt som smärta på grund av mjölksyran omöjliggör fortsatt arbete. När muskeln då vilar transporteras en del av mjölksyran till levern och förbränns aerobt, medan resten omvandlas i muskeln till glykogen.
Människor har i allmänhet cirka 50 % av vardera fibertypen, men variationen är ganska stor. Muskelanalyser har visat att framstående långdistansare kan ha omkring 80 % röda fibrer och sprinters 75 % vita fibrer. Musklers styrka och uthållighet ökar med träning.
ange några positiva effekter av fysisk träning. Fokusera på muskler och skelett!
Ökad muskelmassa: Fysisk träning, särskilt styrketräning, kan öka muskelmassan genom att stimulera musklerna till tillväxt.
Stärkta ben: Fysisk träning, särskilt belastningsbaserad träning, kan bidra till att stärka benen och minska risken för benskörhet.
Ökad bentäthet: Fysisk träning kan bidra till att öka bentätheten, vilket är särskilt viktigt för att förebygga osteoporos.
Förbättrad ledhälsa: Fysisk träning kan bidra till att förbättra ledhälsan genom att öka muskelstyrkan och stabiliteten runt lederna.
Ökad flexibilitet: Stretching och andra övningar kan bidra till att öka flexibiliteten i muskler och leder.
Ökad syreupptagningsförmåga: Aerob träning kan bidra till att öka syreupptagningsförmågan i musklerna, vilket kan förbättra uthållighet och prestation.
Minskad risk för skador: Starka muskler och skelett kan bidra till att minska risken för skador och förbättra rehabiliteringstiden vid eventuella skador.
Förbättrad kroppshållning: Fysisk träning kan bidra till att förbättra kroppshållningen genom att stärka musklerna i rygg och mage.
Dessa är bara några exempel på de positiva effekterna av fysisk träning på muskler och skelett. Det är viktigt att notera att träning också kan ha positiva effekter på andra delar av kroppen, inklusive hjärta, lungor och hjärna.
Ge exempel på sjukdomar och skador som kan drabba skelettet.
Artros: Artros, även kallad degenerativ ledinflammation, är en sjukdom som påverkar lederna och kan orsaka smärta, stelhet och begränsad rörlighet.
Reumatoid artrit: Reumatoid artrit är en autoimmun sjukdom som påverkar lederna och kan orsaka inflammation, smärta och stelhet.
Osteomyelit: Osteomyelit är en infektion i benet, vanligtvis orsakad av bakterier.
Skolios: Skolios är en deformitet av ryggraden som innebär en sidokrökning.
Osgood-Schlatters sjukdom: Osgood-Schlatters sjukdom är en överbelastningsskada som vanligtvis drabbar ungdomar och orsakar smärta och svullnad vid knäskålen.
Tennisarmbåge: Tennisarmbåge är en överansträngningsskada som orsakar smärta och svaghet i underarmen och armbågen.
