Filosofiska Teorier Flashcards
Klassisk positivism kännetecken
- Betoning av betydelsen av sensorisk evidens (dvs upplevelser baserade på information från våra sinnesorgan - Fenomenalism: Det enda vi kan veta finns i våra upplevelser, så vi bör inte anta att det finns någon verklighet utöver detta. Skepticism: Att inte göra några antaganden utöver de absolut självklara. Kunskapsanspråk ska i största möjliga utsträckning vara grundade på den direkta sinnliga erfarenheten och på vad man minns. Naturalism: Hume ville stänga ute alla förklaringar och antaganden från sin filosofi som inkluderade det övernaturliga (guds existens)
- Starka betoning av betydelsen av välgrundade säkra slutsatser - Hume strävade efter att hans filosofi skulle utmärkas av begriplighet och påtaglighet. Den skulle inte utgå från ogrundade antaganden, den skulle kännetecknas av en mycket hög grad av säkerhet i slutsatserna.
- Analytiska ansats - detta innebär att han först identifierade de minsta beståndsdelarna i det filosofiska system han skulle bygga upp och sedan byggde upp sin filosofi genom att kombinera dessa minsta enheter till större enheter.
Demarkationskriterium
Demarktionsfrågan: finns det något utmärkande för vetenskaplig förståelse?: Det går att dra en tydlig gräns mellan vetenskaplig förståelse och andra förståelse former såsom religion konst (aka demarkationskriterium). De logiska positivisterna gjorde flera försök att formulera ett sådant kriterium: verifikationskriteriet (en utsaga är vetenskaplig endast om den kan visas vara korrekt om den kan verifieras med hjälp av sensorisk data), falsifiering (om i säger att alla svanar är vita, och vi hittar en svar så är påståendet falskt).
Enhetvetenskap
Åsikten att vetenskapen principiellt sett borde hållas ihop och fungera som en enda vetenskap var ocksp del av de logiska positivisternas program. Denna åsikt har kallas tesen om enhetsvetenskap. Man brukar skilja på två olika versioner av denna åsikt. Enligt den ena bör all vetenskap i princip använda samma grundläggande metodologiska ansats även ifall olika vetenskapliga discipliner skiljer sig åt. Men på en mer abstrakt nivå menade de logiska positivisterna att alla vetenskapliga discipliner på ett grundläggande plan ska utgå från samma metodologiska grundprinciper. Den andra versionen handlar om värdet av att ha en enhetlig vetenskaplig terminologi och begrepps apparat. Alla vetenskapliga discipliner skulle alltså översättas till en gemensam begreppsapparat eller referensram. Värdet av detta skulle vara att man då lätt skulle kunna jämföra utsagor från olika discipliner; den totala vetenskapen skulle härigenom bli mer integrerad.
Logisk positivism
Centralt i deras filosofi är det kunskapsteoretiska antagandet om empirism, vilket innebär att ny kunskap om verkligheten erhålls genom våra sinnen. Syftet med vetenskap var att skapa värderingsfri kunskap om lagbundenheter, dvs kunskap som möjliggör förutsägelser och därmed förändringar.
Fenomenologi
Handlar om förståelse av fenomen, det som finns tillgängligt för oss genom vad vi upplever.
Husserls fenomenologi
Husserls mål var att utveckla en filosofi som ledde till att man skulle kunna nå helt säkra kunskaper som inte skulle kunna betvivlas, vilket i filosofin kallas apodiktisk kunskap. Våra upplevelser, så som de presenteras för oss här och nu (fenomenen) framstod för Husserl som en tillräckligt stabil utgångspunkt för att nå detta mål. Tyngdpunkten låg vid att förstå människans upplevelser, och den metod han utvecklade syftade till att på ett beskrivande sätt förstå vad en upplevelse är. Metoden innebär att vi ska tänka bort, i betydelsen inte använda oss av, olika typer av antaganden som vi normalt gör. Vi ska på detta sätt nå en upplevelse som inte är påverkad av tveksamma bakgrundsantaganden och sedan beskriva denna upplevelse.
Parantessättande (HUSSERLS)
Husslers ansats innebar bl.a. att de tveksamma antaganden vi normalt tar för givna skulle sättas inom parantes, vilket innebär att vi inte ska använda dem som utgångspunkt när vi analyserar och beskriver våra upplevelser (metod kallad för epoché). Detta parantessättande skulle enligt Husserl föras på tre nivåer:
- Fenomenologisk reduktion: Vi förhåller oss till världen genom att anta den naturliga attityden. Denna attityd hindrar oss från att se fenomenen i deras rena form, de blir istället färgade av en massa antaganden vi gör. Det är denna naturliga attityd vi ska frigöra oss ifrån genom epochén och därigenom ska vi istället anta vad Husserl kallar den fenomenologiska attityden och få tillgång till fenomenen sådana de verkligen är. Ontologiska antaganden, såsom att yttervärlden har en egen, av oss oberoende, existens, är det första som ska sättas inom parantes. Det är detta som är fenomenologisk reduktion.
- Transcendental reduktion: Handlar om att eliminera påverkan från antagandet att det är enskilda jag som i någon mening är förknippade med enskilda upplevelser. Istället antar Husserl att ett allmänt transcendentalt jag är en generell komponent i mänskligt upplevande – alltså något som alla upplevelser är kopplade till. Med det transcendentala menar Husserl det som utgör upplevelsens förutsättningar, det som föregår upplevelsen. Husserl påstår att det finns olika typer av upplevelser (aktkvalitéer): upplevelser kan vara att förnimma, förvänta sig eller minnas, och det är det transcendentala jaget som på ett allmänt plan ses som bestämmande för vilken sådan aktkvalité som en specifik upplevelse har. Det är kvalitéernas egenskaper som Husserl vill förstå, såsom vad det innebär att förnimma något jämfört med att minnas något. När man genom den transcendentala redutionen når fram till aktkvalitéernas egenskaper har man enligt Husserl funnit en kärna i upplevelsen som utgör dess subjektsida. Den andra sidan är aktmaterien som är vad upplevelsen handlar om, t.e.x en myra.
- Eidetisk reduktion: Handlar om vilka egenskaper som är nödvändiga för att konstituera ett visst fenomen. Den eidetiska reduktionen innebär att man ska parentessätta de tillfälliga egenskaperna tills det som återstår är en beskrivning av fenomenets nödvändiga egenskaper – de egenskaper som krävs för att skilja en typ av fenomen från andra typer av fenomen.
Epoché fenomenologi
Husslers ansats innebar bl.a. att de tveksamma antaganden vi normalt tar för givna skulle sättas inom parantes, vilket innebär att vi inte ska använda dem som utgångspunkt när vi analyserar och beskriver våra upplevelser (metod kallad för epoché). Detta parantessättande skulle enligt Husserl föras på tre nivåer: fenomenologisk reduktion, transcendental reduktion, eidetisk reduktion.
Livsvärld
Centralt begrepp, och är den värld som vi upplever den, och den är därmed uppbyggd av fenomen. Livsvärlden är världen som den är tillgänglig för oss i våra upplevelser, sådan den framträder innan några fenomenologiska parentessättningar. Livsvärlden är en förutsättning för alla andra former av kunskapsbildning . Varje människa har sin unika livsvärld.
Hermeneutik och dess grundtankar
En filosofi om tolkning, handlar om hur vi kan förstå och skapa mening. Det är läran om tolkning. Hermeneutikens grundtankar
Enligt Gadamer beror all kunskap av tolkning. Det gäller både vår vardagskunskap och all vetenskaplig kunskapsbildning. All kunskapsbildning är hermeneutisk, oavsett om den kallar sig naturvetenskaplig eller humanistisk eller något annat. En avgörande utgångspunkt i Gadamers hermeneutik är att förståelseprocessen inte har någon helt fast punkt att ugå från; utgångspunkten är alltid lokal, föränderling och betingad av ett historiskt sammanhang. Enligt Schleiermacher och Gadamer ansåg att språket var av främsta betydelsen, vare sig det var talat eller skrivet.
Förförståelse hermeneutik
All förståelse utgår ifrån en förförståelse, för att förstå något måste man redan ha en försteålse. Denna förförståelse finns alltid vid en viss specifik tid och en viss specifik plats – den är lokal. All förståelse är ändlig; den ärbegränsad av den ändliga förförsteålse den utgår ifrån eftersom ny försteålse bara kan skapas inom de ramas som sätts av de förkunskaper man redan har med sig. Denna förförståelse består av fördomar, i betydelsen i förväg dragna slutsatser som vi använder och tolkar utifrån. För Gadamer är förförsteålsen och där med fördomarna, en nödvändig förutsättning för ny kynskap, och fördom är därmed ett positivt laddat begrepp. Vår förförsteåelse är resultatet av våra erfarenheter, vår kultur och det samhälle vi lever i, och vi kan inte förstå något frikopplat från den. Förförståelsen och förståelsen skapar hela tiden varandra och förutsätter varandra i en ömsesidig relation. Vad en avsändare egentligen vill säga kan vi inte yttra oss om i våra tolkningar, det enda vi kan yttra oss om är vad vi som uttolkare finner i budskapet.
Förståelsehorisont
Förförståelsen sätter gränserna för vilken förståelse vi kan nå och inte minst vilka frågor vi kan ställa (förståelsehorisont). När en uttolkare förstår ett miningsinnehåll, exempelvis en handling, ett uttalande eller en text blir den nya förståelsen till förförståelse som öppnar för ytterligare förståelse och uttolkaren förändrar därmed också sin förståelsehorisont. Ny förståelse blir möjlig och nya frågor kan ställas.
Hermeneutisk cirkel
Schleiermacher modell av förhållandet mellan del och helhet i förståelseprocessen. För att förstå något måste man se dem i ljuset av den helhet där de förekommer. Passager i exempelvis en text förstås i relation till texten som helhet och texten som helhet förstås utifrån delarna. Delarna och helheten skapar varandras betydelser i förståelseprocessen.
Vetenskapens utveckling 3 stadier
- Amatörperiod: en lyxverksamhet som endast de rika hade råd med, personerna hade ingen profession utan gjorde det av rent intresse
- Akademiskperiod: universitets byggs upp, det blir en profession att forska och vara lärare på ett universitet. Forskningen blir en akademisk angelägenhet. Universiteten ansågs vara något extra som samhället kunde visa och signalerade att man var ett utvecklande samhälle. Koppling mellan samhälle och universitet var svagt.
- Professionellperiod: Mitten av 1900-talet. Innebar att universitet blev integrerad i samhället, och universiteten skulle förse arbetsmarknaden med arbetskraft. Utbildningarna ska gynna samhället.
Typer av vetenskaper
Mångvetenskap betyder att representanter från olika ämnen samarbetar för att undersöka ett forskningsområde eller lösa ett problem.
I tvärvetenskapen så använder de olika representanterna kontinuerligt inom ett ämne, och unika metoder brukar utvecklas och tillslut uppstår ett nytt akademiskt ämne (ex. arbetslivsvetenskap). Med tid utvecklades en egen tradition.