Nationalism Flashcards
(6 cards)
Redogör för huvuddragen i nationalismens historia från ca 1800 till andra världskrigets utbrott. Diskutera hur och när nationalismen kunde fungera som en enande, såväl som en splittrande kraft. Diskussionen måste innehålla minst ett fall från ett icke-europeiskt område. Utgå från Pieter Judsons analys av nationalismen i Habsburgska riket. Hur ska du strukturera upp svaret?
Förslag på struktur:
Wienkongressen:
- Dess bakgrund:
- Vad det är:
- Följder:
- Definiera nationalism:
Nationalism som enande kraft (1800-tal):
- Tyskland:
- Italien:
Nationalism som splittrande kraft (1800-tal till första världskriget):
- Österrike (Habsburgska riket) + Judson:
- Balkan
Första världskriget & mellankrigstid:
- Arabiska uppror i Osmanska riket
- Tyskland (nazism):
Nationalism och antikolonialism:
- Indien:
- Som enande kraft med Ghandi:
- Som splittrande kraft med Muslim League:
- Japan:
Wienkongressen:
- Dess bakgrund:
- Vad det är:
- Följder:
- Definiera nationalism:
Dess bakgrund & vad det är: Efter Napoleonkrigen vill man återställa maktbalansen i och med att Napoleon lyckades erövra stora delar av Europa - nu behövde man återställa “freden” för att ett liknande krig inte skulle uppstå. Man kan säga att det är för ett förebyggande syfte. De som diskuterade och tog till denna åtgärd var den fyrfalldiga alliansen; Ryssland, Storbritannien, Österrike och Pruessen, som hotades av Frankrike i och med dess stora erövringar.
Följder: För defensiva återgärder mot Frankrike definerade man tydliga riksgränser, detta kan också förstås som en åtgärd för att återställa maktbalansen så att ett lands territorium inte har en större fördel än något annat. Trots dessa diplomatiska framgångar var många frustrerade med de eliternas motvilja till sociala reformer. Dessutom negligerade Wienkongressens ledare mindre staters intressen, eller olika etniska grupper i multietniska stater (Osmanska riket eller Österrike-Ungern). Dessa sökte sig nu till revolutionernas radikala idéer, och tillämpade dem på nya politiska rörelser. Dessa var socialism, liberalism och nationalism.
Definiera nationalism: Nationalism var en radikalt ny ideologi som uppstod strax efter Wienkongressen. Många europeiska nationalister ville att den egna nationella gruppen skulle ha rätten till en egen självständig stat med väldefinierade territoriella gränser. Detta politiska mål gjorde nationalismen explosiv där det fanns för få stater och för många etniska grupper (Österrike, Ryssland, Osmanska riket) och där det fanns för många stater med samma etniska ursprung (Italiska halvön och Tyska konfederationen)
Nationalism som enande kraft (1800-talet)
Tyskland: Tysk-romerska riket föll 1806 under napoleonkrigen → Tyska förbundet bildades 1815 vid Wienkongressen (ett löst samarbete mellan tiotals självständiga tyska stater, till exempel Preussen och österrike). → Efter 1848 års revolutioner blockerade staterna varandras maktanspråk, men den tyska tullföreningen (utan Österrike) stärkte ekonomisk enhet (I Tyskland är nationalismen drivande i upphävandet av interna tullar, kapitalisterna använde nationalism för att förbättra ekonomin (Tyska tullföreningen) → Bismarck blev Preussens utrikesminister 1862 → Otto von Bismarck, Preussens kansler, använde sig av nationalistiska retorik för att ena det tyska folket under. Genom en serie krig, mot danmark (1864), Österriket (1866) och frankrike (1870-71) använde han sig av den nationalistiska stoltheten för att konsolidera det tyska folket under Preussens ledning. Och under honom utförs ett antal krig för att konsolidera nationell identitet och lojalitet. → Krig mot Österrike 1866 leder till upplösandet av Tyska förbundet och bildandet av Nordtyska förbundet lett av Preussen) → Frankrike blev skrämd av Preussens växande makt och startar krig 1870 (fransk-tyska kriget 1870-1871) → snabb tysk seger och de södra tyska staterna gick med i Nordtyska förbundet → Nu endes samtliga tyska stater till ett enat tyskt kejsardöme under kejsar Vilhelm I. Krigen stärkte tyska nationaliteten.
Italien: Italiens enande skedde i två steg med två centrala aktörer. Camillo Benso di Cavour enade norra Italien genom skicklig diplomati och stöd från Frankrike i kriget mot Österrike. Trots begränsade landvinster växte stödet för enandet, och Cavour återvände till makten 1860. Giuseppe Garibaldi, en romantisk nationalist, fortsatte processen genom att erövra södra Italien. Hans militära framgångar ledde till att norr och söder förenades. År 1866 och 1870 anslöt sig Venedig och Rom, vilket fullbordade Italiens enande. Cavour representerade realpolitikens väg, medan Garibaldi symboliserade den folkliga revolutionära kampen för ett enat Italien.
Nationalism som splittrande kraft (1800-tal till första världskriget):
Österrike: Under 1800-talet präglades Österrike-Ungern av växande motsättningar mellan imperiets centralmakt och nationalistiska rörelser. Revolutionen 1848 i Ungern, inspirerad av Frankrike, ledde till krav på självstyre. Kejsaren lovade reformer, men när livegenskapen avskaffades tappade bönderna intresset för revolutionen. Ungerska ledare införde en liberal konstitution, men minoriteter protesterade, och Österrike – med hjälp av Ryssland – återtog kontrollen. Enligt historikern Pieter Judson var nationalism inte en självklar kraft, utan ett politiskt projekt skapat genom imperiala strukturer. Nationalism uttrycktes främst genom krav på språk, skolor och politiskt inflytande. 1867 års Ausgleich delade imperiet i två: Österrike och Ungern fick varsin regering. Ungern stärktes, men minoriteter som slovaker och rumäner marginaliserades.
På Balkan växte oron när Österrike tog över Bosnien, vilket provocerade serbiska nationalister. Spänningarna kulminerade i mordet på ärkehertig Franz Ferdinand 1914 av Gavrilo Princip. Österrike anklagade Serbien och inledde krig med stöd av Tyskland – första världskriget var ett faktum.
Första världskriget & mellankrigstiden
Arabiska uppror i Osmanska riket: Osmanska riket hade misslyckats med reformer och modernisering under 1800-talet. Efter att ha förlorat kontroll över Balkan efter Balkankrigen 1912-1913 vände dem sig sydväst, och tog Libanon, Syrien, Israel, Jordanien och Irak och hela arabiska halvön - fast där var deras styre löst. Araber motstod Osmanska riket och allierade sig med britterna. Efter brittiska segrar förväntade sig araber ett stort och förenat Arabien, men det blev ej så.
Tyskland (nazism): Nazismen var enande i etnonationalistisk mening, på så sätt att det enade alla tyskar utifrån tanken om blod och jord. Det skapade en stark vi-känsla (tyskarna). Tyska trupper lyckades utan motstånd ta över Österrike, vilket blev en del av Nazityskland. Samtidigt lyckades Hitler ta över Sudetenland (en del av Tjeckoslovakien som beboddes av tyskar). Vi-känslan leder naturligt till att det skapas ett dem (marginaliserade grupper i Tyskland, homosexuella, judar, romer, handikappade). Detta uttrycks i till exempel de 1935-införda Nuremberglagarna, som tog bort judarnas medborgarskap och medborgerliga rättigheter.
Nationalism & antikolonialism
Japan: Japans homogena etniska befolkning var en faktor i Meijirestaurationens strävan att bygga en mäktig, nationalistisk och modern stat som kunde motstå västerländsk imperialism. Ultranationalismen växte i takt med 1930-talets depression, arbetslöshet och missnöje. Japan använde militärt våld för att ta kontroll över Manchuriet i norra Kina 1931
Indien: Indien som var tidigare en brittisk koloni och blev även ett mäktigt islamiskt rike med mogulriket var väldigt splittrat. Den nationalistiska rörelsen i brittiska Indien växte fram bland både muslimer och hinduer, som ställde sig skuldra vid skuldra för att möta den gemensamma brittiska fienden. Men nationalismen visade sin tveeggade sida när nationalismen enande kraft var använd och övergick till en splittrande kraft mellan muslimer och hinduer, som såg sig själva som fundamentalt annorlunda.
Som enande kraft med Ghandi: Andra världskriget ökade stödet för Indiens självständighetsrörelse som startades av Ghandi. Han ville ha ett enat Indien för muslimer och hinduer.
Som splittrande kraft med Muslim League: Muslim League, lett av Muhammad Ali Jinnah var orolig att den hinduiska majoriteten skulle dominera nationella makten på muslimernas bekostnad och krävde därför ett självständigt Pakistan. Ghandi höll inte med, utan förespråkade samlevnad och samarbete. Hinduer och muslimer hamnade i konflikt, som ofta ledde till mord 1946. Britterna anordnade snabbt ett muslimskt Pakistan och hinduiskt Indien 1947. Men våldet fortsatte, och man tvångsförflyttade hinduer i Pakistan och muslimer i Indien.
