Välfärdsstaten Sverige Flashcards
(5 cards)
Du ska redogöra för huvuddragen i svenska välfärdssamhällets utveckling från 1930-talet till nutiden. Diskutera förändringarna i social- och arbetsmarknadspolitiken utifrån mäns och kvinnors situation.
Förslag på struktur:
Kohandeln 1933:
- Bakgrund:
- Vad det innebar:
- För bönder:
- För arbetare:
Arbetsmarknadspolitiken:
- Saltsjöbadsavtalet 1938 (mellan LO och SAF)
Rekordåren:
- Socialdemokratisk dominans
- Arbetsmarknadspolitiken & lönepolitiken:
- Välfärdspolitiken:
Bostadspolitiken
- Genus:
- 1930-1950 (två sfärer → ökad kvinnlig arbetskraft, dock lönegap och könssegregation):
- 1960-1970 (jämlikhet, bättre löner, fri abort):
Strukturomvandling:
- Oljekriser:
- Skolan:
- Minskad statlig kontroll:(genus, bredare marknad för kvinnor):
- Kommunalisering:
- Privatisering:
- 90-talskrisen:
- Globala finanskrisen 2008:
Kohandeln 1933
Bakgrund:
Börskraschen 1929: Många länder var redan i en ekonomisk kris tidiga 1929, men USA aktier kraschade i oktober 1929 som verkligen startade igång “The great depression” . Den amerikanska aktiemarknaden, som i stor del byggdes på lånade pengar, kollapsade. pågrund av två faktorer → 1 ) inkomst olikheten, 1% höll 70% av amerikas ekonomi? men de kunde inte försörja alla 99% så folk börjar låna pengar för att göra sina basic grejer, men huslånen osv osv blev dyra och folk kunde inte låna mer.
2) Rika investerare och rika allmänt tog en stor aktierisk, köpa aktier→ betala en liten del → låna resten från mäklare eller banker. Denna marginal handel var extremt riskabel och när priserna föll tvingades investerare sälja för att betala sina skulder, som blev/ utlöste en finansiell panik. Många investerare förlora allt på några dagar och kraschen på new york börsen spred sig som en domino effekt till andra börser runt om i världen. → skapades en global ekonomisk panik.
De internationella kriserna i början av 1920- och början av 1930-talet drabbade jordbruket hårt. Priserna sjönk och det vart en svag lönsamhet i Sverige → Sverige var tvungna att göra något åt detta. Jordbrukspolitiken stabiliserades då våren 1933 med en politisk uppgörelse mellan det dominerande socialdemokratiska regeringen och bondeförbundet, därför utgjordes den svenska “KOHANDELN”. Socialdemokraterna saknade även mandat i regeringen och därför valde sig att ansluta samman med bondeförbundet för att öka sin mandat.
Vad det innebar:
För bönder: Böndernas kooperativa organisationen slöt sig samman med staten. Denna kohandeln innebar en jordbrukspolitik med staten där man diskuterade inköpet av importnivåer kopplat till jordbruket samt priserna på dessa jordbruksprodukter.
För arbetare: Med denna kohandel så förbättrade bondeförbundet arbetslöshetspolitiken som gjordes av socialdemokraterna, då man format sig ett nytt sätt att tänka kopplat till samhällsekonomin. Man använde sig av den “keynesiansk ekonomiska teorin” (En makroekonomisk skolbildning inom nationalekonomin som lanserades 1936 av den brittiske ekonomen, John Maynard Keynes, därav namnet “keynesiansk ekonomiska teorin”) på arbetslösheten och lågkonjukturerna som drabbades världen över. Detta innebar att man stimulerade efterfrågan genom statslån och en underbalanserad budget, och under högkonjunkturer i landet skulle staten dämpa ekonomin och därigenom stabilisera konjunktursvängningarna. Detta för att stabilisera ekonomin mellan låg- och högkonjunktur.
Saltsjöbadsavtalet:
Saltsjöbadsavtalet 1938 (mellan LO och SAF) = Efter att skotten i Ådalen (En allvarlig konflikt inom pappersmassaindustrin i Ådalen på våren 1931 kom att resultera i att arbetsgivaren använde sig av strejkbrytare och militär mot en demonstration i Lunde. Militären öppnade eld och fyra unga arbetare och en ung kvinna dog) fanns det ett gemensamt intresse hos alla parter att undvika kostsamma arbetskonflikter.. Därför ville både parterna, socialdemokraterna och bondeförbundet öka förutsägbarheten i sin verksamhet och stärka kontrollen över medlemmarna. Därför infördes 1938 det så kallade “Saltsjöbadsavtalet” mellan LO (“Arbetstagarna”) och SAF (“Svenska Arbetsgivareföreningen”) som innebar att både parterna var överens om att staten inte ska ingripa i relationer gällande arbetsmarknaden. Istället skulle arbetsgivarna sluta använda sig av strejkbrytarorganisatoner och LO skulle då försöka begränsa kommunisternas inflytande i fackföreningar.
Rekordåren:
- Socialdemokratisk dominans
- Arbetsmarknadspolitiken & lönepolitiken:
- Välfärdspolitiken:
Bostadspolitiken
- Genus:
- 1930-1950 (två sfärer → ökad kvinnlig arbetskraft, dock lönegap och könssegregation):
- 1960-1970 (jämlikhet, bättre löner, fri abort):
Rekordåren: Rekordåren var en period i Sveriges historia mellan 1950 och 1973, då landet upplevde en exceptionellt stark ekonomisk tillväxt. Under dessa år växte även industin snabbt, levnadsstandarden höjdes markant, arbetslösheten var låg och välfärdsstaten byggdes kraftigt. Folkpension, barnbidrag, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Arbetsmarknaden var nu nästan helt utan konflikter. Efterfrågan på arbetskraft var hög. Reallönerna tredubblades. Arbetsveckorna blev kortare och semestrarna längre. De allra flesta fick höjd levnadsstandard och kunde öka sin konsumtion.
Socialdemokratisk dominans: Socialdemokraterna hade en tillbakagång 1944 när de förlorade en del röster till kommunisterna. Per Albin Hansson avled, och Tage Erlander tog över. Trots detta så hade socialdemokratin fortsatt politisk dominans tack vare 1) stort stöd i riksdagen och i städernas och kommunernas styrelser; 2) många partimedlemmar; 3) regeringen under 50- och 60-talen hade formella och informella överläggningar och samtal med näringslivets företrädare
Arbetsmarknadspolitiken & lönepolitiken: man styrde lönebildningen genom förhandlingar med olika huvudparter inom arbetsmarknaden, för att avtala lönepotter för respektive bransch. Avtalen byggde på en så kalald solidarisk lönepolitik, som utgick från principen lika-lön-för-lika-arbete. Enskilda företagens lönsamhet och bärkraft skulle inte avgöra lönerna, utan de avtalade lönerna skulle gälla för alla inom respektive bransch och yrkesgrupp. Tanken avr att detta skulle skapa en stabil ekonomi och ett effektivt näringsliv som också kunde öka reallönerna. Det syftade till full sysselsättning, hög tillväxt och prisstabilitet. Det var en offensiv politik mot företagen, som hade att välja på att rationalisera verksamheten så de kunde betala avtalsenliga löner eller lägga ner sin verksamhet. Bara de effektivaste och mest vinstrika företagen överlevde. För att moverka den strukturarbetslöshet och utslagning som uppstod vid rationaliseringen skulle rörligheten på arbetsmarknaden öka. De friställda människorna skulle söka jobb hos de företag som behövde dem eller flytta till de geografiska områden där det fanns arbete. De uppmuntrades också att omskola eller vidareutbilda sig. Politiken var framgångsrik för ekonomin, men vinnarna blev de stora företagen. Det industriella ägandet koncentrerades kraftigt. Kärnan blev ett litet antal storföretag kopplade till ett fåtal banksfärer och ägarfamiljer.
Bostadspolitiken: Bostadspolitiken var ett viktigt område i politiken under hela 1900-talet, och under efterkrigstiden blev den en central del av välfärdspolitiken. Bristen på bostäder var stor under första hälften av 1900-talet. Den nya socialdemokratiska regeringen 1932 såg bostadsbyggandet som en central del av sin sociala politik. Det sågs som en social rättighet och man försökte öka bostadsbyggandet och styra marknaden för bostäder. Den största offentliga satsningen blev det så kallade miljonprogrammet. Bostadsbristen skulle byggas bort under tioårsperioden 1965-1975 med en miljon nya bostäder med god standard och rimliga hyror. Kommunerna fick ansvar för detta tillsammans med bostadsbolagen HSB och Riksbyggen. De höghusområden som byggdes blev över tid allt mer enhetligt befolkade (först av arbetarfamiljer från landsbygden, senare av utländsk arbetskraft och missbrukare). Stora sociala och ekonomiska skillnader uppstod i boendet med växande sociala problem och utanförskap i vissa områden.
Genus:
1930-1950 (två sfärer → ökad kvinnlig arbetskraft, dock lönegap och könssegregation): Under efterkrigstiden flyttade människor som aldrig tidigare inom landet. Det som lockade var en högre boendestandard och bättre betalda anställningar i industrin och den offentliga sektorn. Unga människor, särskilt unga kvinnor, lämnade landsbygden. Landsbygden utarmades.
1960-1970 (jämlikhet, bättre löner, fri abort): Jacob Palme och andravågens feminism.
- Skolan: Ända fram till 1950-talet så hade Sverige ett parallellt skolsystem som innebar att det fanns alternativa skolsystem för olika samhällsgrupper, baserat på klass och kön: det fanns folkskola för bottenskrapet, flickskola för medelklassens flickor och läroverk för borgerlighetens söner som skulle bli ämbetsmannaklass. Men detta avskaffades 1963 då “Enhetsskolan införs i Sverige”. Då man efterkrigstiden beslöt sig om en enhetsskola, då folkskolan skulle bli det enda skolsystemet för samtliga barn, oavsett klass och kön. Man beslutade sig för detta redan 1950 men det dröjde fra till 1962 då det införs i praktiken.
Strukturomvandling:
- Oljekriser:
- Minskad statlig kontroll:(genus, bredare marknad för kvinnor):
- Kommunalisering:
- Privatisering:
- 90-talskrisen:
- Globala finanskrisen 2008:
Oljekriser: Den del av tredje världen vars ekonomi nästan bara var beroende av exporten av råolja (Mellanöstern, Nigeria och Venezuela) grundade OPEC (Organization of Petroleum Exporting Countries) 1960. Under ett krig med Israel införde arabiska medlemmarna av OPEC en embargo mot USA (som stödde Israel) 1973, vilket höjde priserna på oljan, vilket skapade stora problem för världens industriländer. Billig olja som energi och som råvara för många produkter hade utgjort grunden för den tidigare högkonjunkturen.
Minskad statlig kontroll: De återkommande kriserna ledde från det sena 1970-talet till en stor omläggning av den kommunala verksamheten och organiseringen av välfärden. Makten decentraliseras och självstyret/autonomin ökas.
Kommunalisering: 1989/1991 så minskar statens kontoll och grundskolan som är en del av Sveriges välfärdssamhälle blev kommunaliserad. Staten använde som tidigare kommunerna för att implementera reformer och förändringar på lokal nivå. De ansvarade också för skola, barnavård, socialvård, äldrevård och infrastruktur. I början av 1970-talet förändrades den kommunala organisationen. Antalet kommuner minskades från 1000 till 278. De nya stora kommunerna blev mer och mer styrda av partipolitiken
Privatisering: Från år 1990 blev friskolor tillåtna med en så kallad skolpeng som bestämdes av kommunen. Privatisering och valfrihet blev de politiska ledorden. Offentlig verksamhet skulle bedrivas på samma sätt som privata företag. Medborgaren tänktes vara som en kund i detta system.
90-talskrisen: Under åren 1990-1993 inträffade en finans-, bank- och fastighetskris. Den var en del av strukturkrisen men utlöstes av en spekulationsboom och finansbubbla med stora utlåningar till bland annat fastighetsmarknaden. Den var kopplad till den tidigare avregleringen av finans- och kreditmarknaden på 80-talet (som gjorde det möjligt för affärsbanker att fritt låna ut kapital till finansbolag som i sin tur kunde låna ut till sina kunder, vilket gjorde att man utan insyn och kontroll kunde agera kortsiktigt, inriktade på snabba vinster för ägarna). Som en tillfällig åtgärd höjde Riksbanken 1992 sin styrränta till 500 procent vilket minskade värdet på fastigheterna. Borgerliga regeringen (ledd av Carl Bildt) släppte kronans värde fritt och lät den flyta. Det skedde en devalvering på 25%.
Globala finanskrisen 2008: 2008 inträffades en omfattande och allvarlig global finanskris när det amerikanska finansbolaget “Lehman Brothers” gick i konkurs och hotade att dra många andra med sig. I denna kris klarade sig den svenska ekonomin relativt lindrigt. Börsen föll, liksom BNP i länderna. Bankernas ställning säkrades genom statliga insatser och de kunder fortsätta sin generösa utlåningspolitik.
