Winnicott Flashcards
(22 cards)
Barnets emotionella utveckling
“There is no such thing as an infant” – får barnet ingen omvårdnad kommer det inte överleva (även om det får mat och sömn etc, basala behov), helt beroende av sin omgifning för att överleva → stor påverkan på barnet.
Barnet är absolut beroende av sin omgivning
Det primära moderstillståndet
Holding – hållande, reglering av stimuli – samma som begreppet containing?
-Världen filtreras genom modern hos det lilla barnet (ex kommer det ett högt ljud lär mamman hålla för barnets öron snarare än sina egna)
Handling – fysisk omskötsel (personalisering)
- Viktigt utvecklingssteg är att kropp och sinne kopplas samman
Allt detta ska göras av “A good enough mother” – det är tufft att vara mor och det räcker att vara “good enough”. Ser även att samhället har en roll i att stötta mamman.
- Utgår från tanken om att det är väldigt jobbigt att ta hand om ett barn. Vi får känna dessa känslor men vi får inte agera ut dem mer än vi inte agerar ut dem…
Spegling – den spontana gesten – menar att barn har inneboende impulser / gester (behov av mat, söker kontakt etc) → moderns roll är att följa barnets spontana gest, barnets behov (ex barnet visar att denne är hungrig → därefter ger vi mat; en del av det sanna självet)
Faderns roll – skriver om pappans roll som stöttande för modern – för att modern ska kunna hålla barnet
Absolut beroende, relativt beroende, relativt oberoende
Absolut beroende – 0-4 mån – 4:e trimestern, fysisk närhet med föräldrarna
Relativt beroende – 4-6 mån – en form av separation, barnet ses lite mer som en egen person
Relativt oberoende – 6 månader och framåt – något man är i resten av livet. Målet är inte att bli oberoende men att vi ska erkänna vårt beroende till andra samtidigt som vi är vår egen person.
Absolut beroende
Barnets behov behöver bli bemötta omgående
Om man lyckas möta barnets behov formas hos barnet en typ av Illusion – jag trollade fram brösten – omnipotens (världen anpassar sig till mig → resulterar i en tillit till världen)
Förbindelse mellan inre och yttre
Tillit till världen och sig själv (jag uttrycker behov → världen svarar på det → tillit)
Relativt beroende
Gradvis desillusionering (minskad anpassning från omgivningen)
Om detta inte sker finns inget motiv att skapa de inre representationerna (och då fortsätter man vara i omnipotens och illusion ?)
Skapande av inre representationer (symbolisering)
Börja skapa inre mentala representationer av andra – tillit har skapats, jag ser mamma där borta, då kommer jag nog få mat snart även om jag är hungrig NU
Ökad skillnad mellan jag – icke-jag
Minskad omnipotens
Början till utveckling av realitetsuppfattning
Integrering kropp-psyke (handling) – föräldern hjälper barnet sätta ord på sina behov och speglar det
Relativt oberoende
Ömsesidigt beroende kvarstår livet igenom!
Förmågan att vara ensam och att ha nära relationer
Genom att följa barnets gester väntar man också in barnets behov – att barnet får vara ifred, få vara i sin egen värld, i sin lek etc men också har tillgång till närhet
- Ex problematiskt om man har en alkoholiserad eller deprimerad mamma då man inte litar på att denne finns där och man hela tiden måste kontrollera detta
Tecken på störning i utveckling kan vara: en självförsörjande hållning (att inte behöva någon), eller överdriven foglighet, underdånighet (anpassar sig i relationer till varje pris; falskt själv; jag ger mamma det hon behöver istället för det jag behöver)
Självständighetsfrågan dyker dels upp runt 5 års ålder, dels i tonåren.
Förmågan till känslomässigt samspel
Så småningom börjar barnet kunna känna aggressiva känslor mot modern
Modern blir måltavla för olika önskningar och impulser – t.ex. slå, bita, smeka
De negativa uttrycken ger upphov till ångest / skuld – centralt att modern möjliggör reparation! (inte förstörs – som överlever “aggressionerna” från barnet)
Objektet förstörs inte av barnets aggressivitet
Om modern överlever attackerna kan barnet utveckla en förmåga att omfatta andra som hela personer med bra och dåliga sidor, att skilja ut sig själv från andra, stå ut med ambivalens (jmf m Kleins depressiva position)
Begynnande affektreglering
- Mamma tycker om mig även om jag är arg / inte arg. Jag kan både tycka om och tycka mindre om en och samma person
Om barnet får möjlighet till gottgörelse kan skuldkänslan omvandlas till en kapacitet för omsorg – the stage of concern (jag klarar av att bli arg, jag överlever, jag känner skuld, men jag kan också ta hand om andra; man kan vara arg och sen kan vi bli vänner igen utan att relationen förstörs) (liknar den depressiva positionen)
- Känner jag skuld kan jag även känna omsorg
Att relatera till och använda ett objekt
Att relatera till ett objekt – den andre uppfattas subjektivt (“ett knippe projektioner”)
Att använda ett objekt – den andre har en självständig existens med egna kännetecken
- Handlar inte om att exploatera den andre – utan att kunna ha en ömsesidig relation, att få ett autentiskt utbyte i samspelet med andra (som i sin tur kan leda till att man får saker av den andra, ex kärlek, omsorg etc)
Terapi med patienter som kan använda sig av objektet tenderar att vara lättare
När modern överlever min aggressivitet och inte behöver hämnas på mig blir hon ett objektivt objekt som inte bara är en del av min värld, men någon jag kan få något från utifrån (viktigt att kunna placera andra objekt utifrån en själv; och något som vi annars jobbar med i terapi)
I praktiken innebär detta typ: jag kan vara både arg på mamma och älska henne – och hon står kvar trots dubbla känslor
Om varje uttryck av egen vilja resulterar i att modern hämnas på en blir hon fortfarande en del av den inre världen, hon finns inte här som en konstant oberoende vad jag gör utan jag kan styra henne (på ett obehagligt sätt) → blir således aldrig en del av yttervärlden, något utanför en själv (alltså mer kvar i en schizo-paranoid position enligt Klein)
I Winnicotts “Användandet av ett objekt”: Man kan iaktta följande sekvens: (1) Subjektet relaterar till objektet. (2) Objektet är på väg att bli funnet i stället för att bli placerat av subjektet i yttervärlden (alltså en övergång från en omnipotent syn?). (3) Subjektet förstör objektet. (4) Objektet överlever förstörelsen. (5) Subjektet kan använda objektet. – Objektet förstörs ständigt. Detta förstörande blir den omedvetna bakgrunden till kärleken till ett verkligt objekt; dvs till ett objekt som ligger utanför området för subjektets omnipotenta kontroll. – Formulerandet av detta problem innefattar ett påstående om destruktivitetens positiva värde. Destruktiviteten, plus objektets överlevande av destruktionen, placerar objektet utanför det område som skapats av subjektets projektiva mekanismer. På detta sätt skapas en värld av gemensam verklighet som subjektet kan använda och som kan tillföra subjektet icke-jag-material.
Utvecklingen sker genom att barnet förstör objektet (i fantasin) och upptäcker att det överlever förstörelsen
Aggressivitet är inte en reaktion på realitetsprincipen, utan skapar upplevelsen av en yttre värld
Barnets attacker på modern - och moderns överlevande av dessa placerar modern i yttervärlden
Modern är tillgänglig och pålitlig och överlever de aggressiva impulserna → barnet kan börja härbärgera och utveckla förmåga till affektreglering, samt använda objektet
Sammanfattning barnets emotionella utveckling
Flera aspekter av barnets emotionella utveckling löper parallellt och påverkar varandra ömsesidigt
Från totalt beroende till relativt oberoende
Utvecklingen av realitetsuppfattning
Utveckling av barnets förmåga till att delta i ett känslomässigt samspel med andra – skuld, omsorg om andra och impulsreglering
Utveckling av förmågan att relatera till och använda ett objekt – förmågan att uppleva den andra som en egen person
Centrala begrepp
The good enough mother / parent
Det primära moderstillståndet (holding and handling)
Spegling
Den spontana gesten
Illusion och desillusionering
Förmågan att var ensam
Kapacitet för omsorg – stage of concern
Användandet av objektet
Övergångsobjektet
Barnets övergångsobjekt – står för modern men är inte modern (en inre representation av mamman)
Att kunna vara i den symboliska tanken är en viktig förmåga
Objektet finns i det yttre men laddas med mening från barnets känslovärld
En yttre symbol för något inre
Ex en snuttefilt?
Separerade från modern och samtidigt vara länkad till henne
Början till förmåga att symbolisera
Övergångsområde / lekområde / mellanområde
Lek
Leken sker i ett övergångsområde – där den inre och yttre verkligheten möts och hålls isär
Ex barn som får ta äcklig medicin och sedan går in i sitt rum och leker att denne ger medicin till sin docka
Förmågan att kunna leka – en utvecklingsmässig prestation och en markör för psykologisk mognad
Ex barn som är i barnterapirummet och förstör allt vs barn som tar till en docka och leker att denne förstör rummet (= kan tänka symboliskt) Att kunna tänka “som om”
Central förmåga i terapeutiska sammanhang
Sant och falskt själv
I en sund utveckling blir självet en källa till vitalitet, spontanitet och kreativitet livet igenom ( om den spontana gesten speglas)
Om omgivningen inte kan möta barnets spontana gest kan ett falskt själv skapas, för att blidka eller anpassa sig efter omgivningen
–> Skyddar sitt sanna jag genom att skapa ett falskt själv som förhåller sig till omgivningen
–> Ex om man har en mamma som är deprimerade och inte speglar en spontan gest (ex barnet pekar och man visar som förälder nyfikenhet kring det barnet pekar på)
–> Barn som är ilsket och mamma blir rädd = får inte sin ilska speglad
Barnet klyver uppfattningen om sig själv i två delar, en del som är barnets subjektiva värld och en del som anpassar sig till omgivningen
Sant själv
Detet om man pratar i Freuds termer
Har rötter i kroppsliga upplevelser
Känsla av att vara autentisk, levande, verklig, spontan
Möjliggör sann närhet och kreativitet
Döljer vi delar av oss själva är det svårt att vara nära andra
“Det sanna självet är den plats varifrån den spontana gesten och den personliga föreställningen härrör” (Winnicott, 1960)
Falskt själv
Skyddar det sanna självet med innebär ett brott i kontinuitet och relaterande – det har alltså en funktion
Om mamma blir arg varje gång jag blir ledsen kanske jag inte visar den delen av mig själv för mamma. Sorgen finns fortfarande kvar inom mig men jag behöver inte bli avvisad av mamma gång på gång genom att visa det för henne
En form av försvar – introjektion av förälder – barnet blir sin egen vårdare – “caretaker self”
Om erfarenheten är att inte bli omhändertagen av sina föräldrar lär man sig att ta hand om sig själv
Tillagsinställning, överdriven anpassning – möta andras behov / begär snarare än egna
- Ser snarare vad andra behöver än vad man själv behöver
- Ex flicka som sitter i rullstol hela sitt liv trots att hon kan gå för att mamman verkar ha behov av att vårda flickan
Svårigheter att leka
Vi alla behöver till viss grad anpassa oss till verkligheten genom att använda det falska självet i mer eller mindre utsträckning.
Adaptivt till viss mån att ha en fasad i vissa tillfällen
“Om barnet vuxit upp i en omgivning där omvårdnadspersonerna om och om igen misstolkar de inre känslotillstånden och själv blir rädd eller arg över att barnet är missnöjt, så kommer barnet se rädslan eller ilskan i den andre. När barnet sedan internaliserar omsorgspersonens bild av sig och speglar sig i denna, så kommer barnet uppleva att dess egen känsla av obehag skapar rädsla eller ilska i den andre, som barnet är så beroende av. Den bild som internaliseras i barnet är följaktligen upplevelsen av att vara obehaglig. Ett falskt själv kan då komma att skapas för att stå ut med upplevelsen”
Citatet = en grund till ett falskt själv
Falskt själv, forts
Levande utifrån falskt själv känns inte verkligt, men kan från omgivningen misstas för verkligt, och vara framgångsrikt
Falskt själv är en fråga om grader! (5st?)
I någon mening använder vi alltis falskt själv för att hantera verkligheten – gå in i jobbroll t.ex.
Men tar det falska självet över eller sker helt omedvetet kan det bli problematiskt
Viktigt att ha koll på det falska självet för man kan bedriva en terapi med en patient och tro att allt går bra och man kommer fram, men sen visar det sig att man haft terapi med patientens falska själv…
Terapeutisk hållning
Terapeuten vet inte bättre än patienten
Terapeutens främsta uppgift är att förmedla trygghet och främja kreativitet och lek
Terapeuten bör vara följsam och närvarande, utan att påskynda processen utifrån egen behovstillfredsställelse
Lek och psykoterapi
Mer relationellt förhållningssätt och aktivt deltagande i leken med barnpatienter, jämfört med Anna Freud och Melanie Klein
En mer relationell hållning; lekte med barnen snarare än att observera barnet när denne leker själv
The squiggle game – ritlek med barn i konsultation eller psykoterapi
Ritar på papper, barnet får fortsätta rita och förklara vad det är…
Hos vuxna yttrar sig lekande i förmågan att kunna associera fritt
Tolkningar
För patienter med svårare problematik är den terapeutiska ramen och hållandet centralt
När patienten har ett mer strukturerat jag får tolkningarna en annan plats
Tolkningens funktion är att återspegla det som patienten har kommunicerat, att korrigera missuppfattningar och att visa gränsen för analytikerns förståelse
Tolkningen kan tydliggöra om man missuppfattat det patienten säger
Winnicott såg tolkande (delvis) som uttryck göt att terapeuten ville känna sig duktig. Betonade vikten av att vänta in patienten för att den ska upptäcka sitt sanna jag.
“Patientens kreativitet kan alltför lätt stjälas av en terapeut som vet för mycket” (Winnicott, 1960 a, s. 96)
“Vi ska inte ge patientens mening i retur”
Önskningar och behov
Behov (ego needs) – att bli förstådd, få respons, bli tagen på allvar. Behov ska inte tolkas, kan dock behöva verbaliseras – och tillfredsställas (behovet av trygghet t.ex.)
Önskningar (id needs) kan betraktas i konflikttermer och tolkas – tål en grad av frustration
Detets behov; mer i termer av att de kan tolkas
Om någon säger att “jag känner mig inte förstådd av dig” = inte värt att komma med tolkningen “du kände dig inte förstådd av din mamma”… Men om temat att inte känna sig förstådd återkommer är det värt att beröra.
Motöverföring
Skiljer på subjektiv och objektiv motöverföring
Den subjektiva motöverföringen hör hemma hos terapeuten behöver hanteras av terapeuten (behöver inte vara negativ) – ex att man alltid vill gå in och känna sig duktig
Den objektiva motöverföringen handlar om patientens faktiska person, och denna kan ge värdefull information (ska inte bara motverkas) – ex just den här patienten väcker X i mig
En mer relationell syn på motöverföring
Artikel: Hat i motöverföringen (Winnicott, 1947) – många av våra patienter kommer väcka negativa känslor gentemot dem; något som är svårt att förstå och något man behöver hantera / stå ut med. Kan vi tala om det och bli medvetna om det behöver vi inte agera ut det
Att använda objektet i terapin
Precis som barnet behöver kunna använda modern behöver patienten kunna använda terapeuten
Handlar om att nyttja objekten som en annan människa – en motpart som tänker, känner och finns till för sig själv oberoende av subjektet ( inte bara projektioner)
Analytikern behöver överleva patientens attacker utan att hämnas eller förändra sin attityd, och överleva sina egna aggressiva känslor utan att varken förneka eller leva ut dem
Att vara ett gott analytiskt objekt är inte att vara bättre än tidigare “dålig” inre objekt – utan att överleva att bli använd som en representation av de dåliga objekten – att överleva utan att kollapsa eller hämnas.
Det räcker inte bara att vara snäll “om jag bara är snäll nu kommer det att korrigera tidigare dåliga erfarenheter” – att vara snäll kan vara korrigerande, men vi behöver göra mer än det för att nå förändring
Ex man VABar och nästa gång man träffar patienten är denne väldigt arg på en = här finns det en vikt i att vara kvar i situationen (härbärgera, men inte förneka sin egen frustration gentemot patienten utan att agera ut den)
→ alltså – vi ska inte bara vara “snälla” utan stå ut med patientens eventuella aggressivitet, besvikelse, behov etc – (utan att för den skull tillfredsställa alla patientens önskningar)
