Transdiagnostiskt Flashcards
(3 cards)
Modell
Stressorer/krav –> Sårbarhetsmekanismer –> Responsmekanismer – > Olika problem
Skillnader jmf. traditionell KBT
Skiljer sig från traditionell diagnosspecifik behandling på flera olika sätt. Primärt genom sitt fokus, där man i trad KBT utgår från specifika diagnoser och att behandla symtomen för dessa medan man inom transdiagnostiska ansatser arbetar med att identifiera och behandla gemensamma underliggande psykologiska processer eller mekanismer som är aktiva över olika diagnoser. Dessa proceesser, som kallas transdiagnostiska mekanismer (TDMs), kan vara sårbarhetsmekanismer (t.ex. grundantaganden, intolerans för osäkerhet) eller responsmekanismer (t.ex. undvikande, grubblande).
Påverkan på klinikeera arbetssätt:
Från diagnos till fallformulering som primär guide: I det traditionella syndromspecifika arbetssättet utgår klinikern ofta från patientens diagnos för att välja en specifik behandlingsmanual. Med det transdiagnostiska/processbaserade arbetssättet blir fallformuleringen central. Klinikern måste, i samarbete med patienten, genomföra en grundlig analys för att identifiera vilka specifika sårbarheter och responsmekanismer som vidmakthåller patientens problem, oavsett diagnos.. Detta kräver att klinikern har kompetens i att identifiera och förstå dessa underliggande processer, vilket går bortom att enbart följa en manual baserad på symtom.
Ökad flexibilitet och individanpassning: Eftersom behandlingen bygger på den individuella fallformuleringen snarare än en strikt manual för en diagnos, kan klinikern skräddarsy behandling interventionerna efter patientens unika problem och processer. Detta gör arbetet mer flexibelt än renodlat manualbaserade metoder. Klinikern behöver kunna välja bland olika interventioner (t.ex. kognitiv omstrukturering, beteendeaktivering, exponering) baserat på vilka mekanismer som identifierats som mest relevanta för just den patienten. Samma beteende kan ha olika funktioner beroende på patientens kontext, vilket kräver en funktionell analys utifrån individen och dennes kontext.
Potentiellt minskat behov av att behärska många manualer (beroende på modell): En utmaning med det traditionella syndromspecifika arbetssättet är att antalet diagnoser och därmed behandlingsmanualer ökar, vilket kräver att klinikern måste behärska en stor mängd olika protokoll. Transdiagnostiska metoder, särskilt manualbaserade som Unified Protocol (UP), syftar till att erbjuda ett mer enhetligt protokoll som kan tillämpas över flera tillstånd. Detta kan potentiellt effektivisera för klinikern genom att minska behovet av att lära sig
För och nackdelar
Fördelar:
Bättre/enklare hantering av samsjuklighet (möjlighet att jobba med flera problemområden/diagnoser samtidigt) . Ångest- och förstämningssyndrom uppvisar hög samsjuklighet, vilket gör det svårt att veta vilken enskild diagnos behandlingen ska fokusera på.. Traditionella syndromspecifika behandlingar är ofta inriktade på en specifik diagnos, medan transdiagnostiska arbetssätt syftar till att identifiera och behandla gemensamma underliggande psykologiska processer eller mekanismer som är aktiva över olika diagnoser. Genom att inrikta sig på dessa gemensamma faktorer kan en enda behandling potentiellt adressera flera av patientens problemområden samtidigt, vilket kan undvika behovet av onödigt långa behandlingar där man behandlar ett syndrom i taget. Vidare kan de även hjälpa patienten i vidmakthållandet då hen fått verktyg för att hantera flera olika typer av svårigheter snarare än bara en diagnos.
Går att skräddarsy mer efter patienten (mer individanpassad). Istället för att vara strikt bunden till manualer utformade för specifika diagnos, bygger det transdiagnostiska/processbaserade arbetssättet på en fallformulering som identifierar individens centrala sårbarheter och problematiska responsmekanismer. Detta möjliggör att behandlingsinterventionerna skräddarsys utifrån patientens specifika problem och processer, vilket underlättar anpassningar och gör behandlingen mer flexibel än enbart manualbaserade metoder.. Att arbeta utifrån den individuella beteendeanalysen är viktigt snarare än att utgå från en ensam diagnoskategori.
Kostnads-/tidseffektivt för vården/terapeuten. En utmaning med syndromspecifika arbetssätt är att kliniker behöver behärska många olika protokoll och manualer för att behandla det bred spektrum av tillstånd som finns. Transdiagnostiska ansatser, särskilt manualbaserade varianter som UP, syftar till att erbjuda ett mer enhetligt protokoll som kan tillämpas över en rad olika ångest- och förstämningssyndrom. Detta kan potentiellt minska behovet för kliniker att lära sig och underhålla kompetens i lika många manualer vilket då blir både kostnads- och tidseffektivt.
Nackdelar:
Evidens. Det finns ett fortsatt behov av forskning gällande effekter på samsjuklighet: Även om transdiagnostiska behandlingar syftar till att adressera samsjuklighet tog det upp på föreläsningen att det enligt metaanalyser fortfarande är oklart om transdiagnostiska behandlingar uppfyller sitt syfte att rikta in sig på komorbida besvär, då majoriteten av studierna inte rapporterat om interventionens effekt på samsjuklighet. Syndromspecifika behandlingar har ofta en väletablerad evidensbas för sin effekt på den specifika diagnos de är utformade för. Frågan om hur psykoterapi leder till förändring (mekanismerna av förändring) är generellt sett ett område som fortfarande behöver mer forskning. Jag vill med det sagt inte hävda att det inte finns någon evidens och självklart kräver även syndromspecifika protokoll indivividualisering, men man behöver anta ett scientist-practitioner förhållningssätt när det kommer till processbaserat arbetssätt.
Ställer högre krav på terapeuten. Att arbeta transdiagnostiskt förutsätter att terapeuten kan identifiera och förstå de underliggande psykologiska processer och mekanismer (TDM:s) som vidmakthåller patientens problematik. Detta involverar mer än att följa ett steg-för-steg-protokoll för en specifik diagnos. Särskilt vid samsjuklighet. Terapeuten behöver då ha tillräcklig klinisk kompetens för att kunna identifiera relevanta mekanismer och välja lämpliga interventioner. Eftersom processbaserade behandlingsprotokoll rekommenderas då det finns komorbiditet eller där symtombilden i allmänhet är oklar, så ger ju det att det kan krävas en något längre utredning och det är svårt att förvänta sig “skolboksexempel” i vidmakthållandemodeller.
