GAMLA TENTOR Flashcards
(77 cards)
Beskriv tre personlighetsdrag som ökar benägenheten till konformitet
- Osäkerhet (Insecurity) - Personer som ofta tvivlar på sig själva eller deras egna beslut är mer benägna att följa gruppen eftersom de litar mer på andras omdömen än på sitt eget. När någon känner sig osäker på sin egen förmåga att fatta rätt beslut, söker de ofta stöd från andra och anpassar sig för att undvika att göra fel eller sticka ut. - Detta är särskilt vanligt i nya eller osäkra situationer, där gruppen ses som en vägledning.
- Hög behov av social tillhörighet - Individer som har ett starkt behov av att känna sig integrerade i en grupp och bli omtyckt av andra är mer benägna att anpassa sig efter gruppens normer och förväntningar. Dessa personer vill ofta bli accepterade och undviker att sticka ut eller agera på ett sätt som kan leda till avståndstagande. - Detta drag kan göra dem mer mottagliga för socialt tryck och konformitet.
- Låg självkänsla - Människor med låg självkänsla tenderar att tvivla på sin egen förmåga att fatta rätt beslut eller göra bra bedömningar. De söker därför ofta bekräftelse och stöd från andra, vilket gör att de är mer benägna att anpassa sig till andra åsikter och beteenden för att känna sig säkrare. Eftersom de inte litar på sina egna omdömen söker de externa källor för vägledning.
På vilket sätt skiljer sig “door-in-the-face” och “that´s-not-all” tekniken från varandra?
Både door-in-the-face (DITF) och that’s-not-all (TNA) är klassiska övertalningsstrategier som utnyttjar socialpsykologiska principer, särskilt normen om reciprocitet — vår tendens att vilja ge något tillbaka när någon gör något för oss. Men de fungerar på olika sätt och aktiverar olika känslor och motivationsmönster hos mottagaren.
Upplägg och struktur
Door-in-the-Face: Man inleder med en stor, ofta orimlig begäran som nästan alltid avslås. Direkt därefter kommer en mindre, rimligare begäran, som är den verkliga målsättningen. Här handlar det om att skapa ett intryck av kompromiss.
That’s-Not-All: Man börjar med ett erbjudande som är rimligt och attraktivt från början, men innan mottagaren hinner tacka ja eller nej, läggs ytterligare fördelar eller bonusar till — utan att priset ändras. Det förstärker erbjudandets värde.
Känslor och upplevelser de väcker
Door-in-the-Face: Skapar en känsla av skyldighet och vilja att återgälda. Eftersom den första stora begäran avvisades men säljaren “möter dig halvvägs” genom att sänka kraven, känner du dig socialt pressad att också göra en eftergift. Det bygger på en känsla av rättvisa och kompromiss.
That’s-Not-All: Väcker en känsla av tacksamhet och överraskning. Eftersom erbjudandet “förbättras” utan att du bett om det, känner du dig som mottagare av en generös gåva — vilket triggar viljan att “ge tillbaka” genom att acceptera.
Psykologisk mekanism bakom övertalningen
Door-in-the-Face: Funkar som en social förhandling där båda parter gör eftergifter. Det bygger på principen: “De gick ner från sin ursprungliga begäran, då borde jag också göra det”. Här är sociala kompromisser och ömsesidigt samspel i fokus.
That’s-Not-All: Bygger på principen om överraskande generositet. Det gör att vi upplever erbjudandet som något extra värdefullt, och därmed svårare att avvisa. Det handlar mer om att skapa en känsla av “mer än väntat” och använda det som motivator.
Kortfattat📌 Door-in-the-Face fungerar genom att skapa en känsla av rättvis kompromiss efter en “förstora och minska”-strategi. That’s-Not-All bygger istället på att skapa tacksamhet och en positiv överraskning genom att förbättra erbjudandet, vilket gör det svårare att säga nej.
Ge en möjlig evolutionär förklaring till hjälpande beteende mellan icke-släktingar.
🔁 Reciprok altruism (ömsesidig altruism): Vi hjälper andra som inte är släkt – om vi tror att de kommer hjälpa oss tillbaka i framtiden.
📚 Forskare: Robert Trivers (1971) Han föreslog att även icke-släktingar kan utveckla samarbete genom ett system av “du hjälper mig nu, jag hjälper dig sen”.
🧠 Hur funkar det evolutionärt? Om individer minns vilka som hjälpt dem tidigare, och straffar de som fuskar (t.ex. inte betalar tillbaka), så kan ömsesidigt hjälpsamt beteende bli stabilt över tid – även bland främlingar. 🧍+🧍 = 💪 🫱 Jag hjälper dig att jaga idag 🤝 Du hjälper mig samla mat nästa vecka 🔄 Vi båda överlever och för våra gener vidare 👀
Viktiga förutsättningar:
- Upprepade möten
- Minnesförmåga
- Möjlighet att straffa fuskare (t.ex. uteslutning ur gruppen)
Med dessa förutsättningar kan hjälpsamhet bli en lönsam strategi som gynnar både individens egen överlevnad och reproduktion. Det kan jämföras med ett “socialt kontrakt” som upprätthålls av förtroende och ömsesidighet.
Exempel på reciprok altruism i praktiken Tänk dig två individer i en jägar- och samlarkultur:
- Person A hjälper person B att jaga stora djur en dag, vilket kräver tid och energi.
- I gengäld hjälper person B person A att samla frukt och växter nästa vecka.
Denna ömsesidiga hjälp gör att båda överlever och får bättre näring än om de försökt klara sig ensamma. Genom att samarbeta och hjälpa varandra vid olika tillfällen ökar chansen att båda individernas gener förs vidare till nästa generation.
Empiriska exempel och forskning Forskning inom både mänskliga samhällen och djurvärlden har visat exempel på reciprok altruism. Studier av schimpanser och andra primater har visat att individer byter påtagliga tjänster som grooming (rengöring av päls) mot hjälp vid konflikter eller delning av mat. Hos människor finns liknande mönster, exempelvis i form av ömsesidigt stöd bland grannar eller samarbeten inom små samhällen där ömsesidighet är avgörande för överlevnad.
💡 Sammanfattning: Trivers teori om reciprok altruism förklarar hur altruistiskt beteende kan uppstå och bibehållas även mellan icke-släktingar. Genom att hjälpa andra med förväntningen att få hjälp tillbaka skapas ett stabilt system av ömsesidigt samarbete. Detta är evolutionärt fördelaktigt eftersom individer som samarbetar och bygger förtroende ökar sina chanser att överleva och reproducera sig i en social miljö. Även om vi inte är släkt, så kan hjälpsamhet löna sig på lång sikt – och det har därför kunnat utvecklas genom naturligt urval.
Experimental research in decision-making often uses so called ‘social games’, for example, the ‘Ultimatum game’ ‘fångarnas dilemma’ and the ‘Dictator game’. Describe these games.
Experimentell forskning inom beslutsfattande använder ofta så kallade sociala spel för att studera hur individer fattar beslut i situationer som involverar samarbete, rättvisa och sociala preferenser. Tre av de vanligaste spelen som används för detta ändamål är Ultimatum Game, fångarnas dilemma och Dictator Game.
🌎👀Ultimatum Game: I Ultimatum game, en spelare (kallad “offerer”) får en summa pengar och måste föreslå hur pengarna ska delas med en annan spelare (kallad “responder”). Om respondenten accepterar förslaget, delas pengarna enligt offerns förslag. Om respondenten avvisar erbjudandet, får ingen spelare något.
Exempel: Om offeren får 100 kronor, kan denne föreslå att 70 kronor ska gå till sig själv och 30 kronor till respondenten. Om respondenten accepterar, får de 30 kronor. Om respondenten inte accepterar, får ingen spelare några pengar, trots att det innebär att båda förlorar. 🔥
Vad spelet visar: Ultimatumspel visar att människor inte alltid agerar enbart utifrån ekonomisk rationalitet. Trots att det skulle vara mer fördelaktigt för respondenten att acceptera ett orättvist erbjudande (eftersom de ändå får pengar), tenderar människor att avvisa erbjudanden de uppfattar som orättvisa. Detta beteende är ofta kopplat till känslomässiga reaktioner som rättvisa och rättfärdighet. Många är villiga att förlora pengar för att “straffa” det de ser som orättvisa.
Fångarnas dilemma är ett klassiskt spelteoretiskt problem som illustrerar ett socialt dilemma där två parter måste fatta beslut utan möjlighet till kommunikation, och där individuell rationalitet leder till ett sämre gemensamt resultat. 🤔🔗
Handlingsalternativ och konsekvenser: 🤝
- Båda samarbetar (tiger): - Mildare straff för båda (t.ex. 1 år i fängelse var) - Kollektivt bästa utfallet (Pareto-optimalt)
- 🗣️ En förråder, den andra samarbetar: - Förrädaren går fri (0 år), den andre får hårt straff (t.ex. 5 år) - Individuell vinst, kollektiv orättvisa ⚔️
- Båda förråder: - Båda får medelhårt straff (t.ex. 3 år vardera) - Nash-jämvikt: Ingen har incitament att ändra sitt val ensidigt, men utfallet är sämre än vid ömsesidigt samarbete
Tillämpningar i verkliga livet: 🏢 Företags konkurrensstrategier (två företag kan samarbeta implicit om prissättning eller konkurrera aggressivt till bådas nackdel) 🧠 Psykologiska relationer (exempelvis i konflikter där båda parter skyddar sig istället för att kommunicera ärligt)
Sammanfattning: Fångarnas dilemma visar hur rationalitet på individnivå kan skapa irrationella kollektiva utfall. Dilemmat blottar den inneboende spänningen mellan tillit och självintresse, och har fått stor betydelse inom psykologi, ekonomi, sociologi och politik.
⚖️🧩 Teorier och forskare:
🔹 John von Neumann och Oskar Morgenstern (1944) – grundare av spelteorin, som ligger till grund för förståelsen av strategiskt tänkande i dilemman som detta
🔹 Albert W. Tucker (1950) – formulerade den moderna versionen av “Prisoner’s Dilemma” för att illustrera problem inom rationalitet och samarbete
🔹 Robert Axelrod (1984) – visade genom turneringar med datorprogram att “Tit for Tat” (ömsesidig samarbetsstrategi) kan vara effektiv i upprepade spel, vilket minskar sannolikheten för förräderi över tid 🔁
🌎👀Dictator Game: I Dictator game, en spelare (kallad “dictator”) får en summa pengar och får helt ensidigt bestämma hur pengarna ska fördelas mellan sig själv och en annan spelare (kallad “recipient”). Den andra spelaren har ingen möjlighet att påverka beslutet, eftersom de inte kan avvisa eller förhandla om fördelningen.
Exempel: Om dictatoren får 100 kronor, kan de välja att behålla alla 100 för sig själva eller ge en del av pengarna till recipienten. Den andra spelaren måste acceptera fördelningen eftersom de inte har något inflytande. 🔥
Vad spelet visar: Dictator game används för att undersöka altruism och fördelning av resurser utan socialt tryck. Eftersom den andra spelaren inte kan påverka beslutet, blir det tydligt hur generösa eller själviska människor är när de har full kontroll över fördelningen. Forskning har visat att många deltagare ändå väljer att ge en del av pengarna till den andra spelaren, vilket tyder på att människor inte alltid är helt själviska och ibland prioriterar rättvisa eller altruism även när de inte förväntas göra det. Båda spelen ger insikter i hur människor hanterar frågor om rättvisa, generositet och socialt ansvar när de står inför beslut om fördelning av resurser.
Vad innebär “false consensus effect?” Ge ett konkret exempel. Vilka potentiella förklaringar finns till denna effekt? Beskriv en studie (med upplägg samt huvudsakliga resultat) som använts för att visa “false consensus effect”, samt diskutera möjliga förklaringar till fenomenet.
False consensus effect (falsk konsensuseffekt) innebär att vi överskattar hur vanliga våra egna åsikter, beteenden eller val är. Vi tenderar att tro att “de flesta andra tycker och gör som jag”, även när det inte stämmer. Vi tror att våra egna åsikter, värderingar eller beteenden är mer vanliga eller allmänt delade än de faktiskt är. - En kognitiv bias där vi människor tenderar att överskatta hur många andra som tycker eller gör som vi själva.
Vad handlar det om?
- Det är ett kognitivt bias där vi utgår från oss själva som norm. Det kan ge en känsla av trygghet eller självbekräftelse, men det leder ofta till feltolkningar av hur andra faktiskt tänker eller beter sig.
Exempel - Ross et al. (1977): - Deltagare fick välja om de ville bära en skylt med texten “Eat at Joe’s”. Efteråt fick de uppskatta hur många andra de trodde också skulle göra det.
Resultat: - De som valde att bära skylten trodde att många andra också skulle göra det, medan de som sa nej trodde att de flesta också skulle tacka nej. - Detta visar att människor utgår från sina egna val som norm för hur andra tänker och agerar - alltså false consensus.
Ett annat exempel: om du själv gillar att gå på gym kan du tro att “nästan alla tränar regelbundet” - trots att det inte stämmer statistiskt. Varför uppstår denna effekt?
- Availability heuristic: använder mentala genvägar där vi bedömer hur vanligt något är baserat på hur lätt vi kommer på exempel, hur tillgänglig informationen är.
- Egna erfarenheter som ankare: när vi saknar tillräcklig information om vad andra tycker, tar vi oss själva som utgångspunkt (ankare). Vi utgår alltså ifrån våra egna värderingar och antar att andra är likadana.
- Självskydd och normalisering: vi människor har ett behov av att inte känna oss avvikande, eftersom det kan hota vår självkänsla eller sociala tillhörighet. Därför antar vi ofta att vår syn på saker är “normal” eller “rimlig”, vilket skapar trygghet.
Nämn olika sätt att mäta empati på. Exemplifiera.
Att förstå och mäta empati är komplext, eftersom empati kan ta sig olika uttryck – både i beteenden, känslor och kroppsliga reaktioner. Forskare har därför utvecklat flera olika metoder för att undersöka empatiska reaktioner, både hos människor och djur. Här nedan presenteras fyra vanliga sätt att mäta empati:
beteendemätningar, fysiologiska mått, social rädsloinlärning och verbala självskattningar.
- Beteendemätningar – observation av handlingar: Ett vanligt sätt att mäta empati är genom att observera hur en individ beter sig i närvaro av en annan som är i nöd eller visar känslor. Genom att studera beteendet direkt får forskaren en inblick i hur empati uttrycks i praktiken – alltså genom konkreta handlingar.
Ett klassiskt exempel kommer från Albert Banduras experiment med barn och aggressivt beteende. I studien fick barn observera en vuxen modell som slog en uppblåsbar docka (den så kallade Bobo-dockan). Sedan mättes hur barnen själva betedde sig – om de imiterade det aggressiva beteendet eller inte.
Resultaten visade att barnen ofta härmade modellen, vilket visade på social inlärning. Även om detta experiment fokuserade på aggression snarare än empati, kan liknande metoder användas för att studera empatisk respons. Till exempel kan man undersöka om en individ hjälper någon i nöd eller reagerar med omsorg – och detta kan tolkas som ett tecken på empatiskt beteende. - Fysiologiska mått – kroppens och hjärnans reaktioner: Ett annat sätt att mäta empati är genom att registrera fysiska reaktioner i kroppen eller hjärnan när en individ observerar någon annan som upplever smärta eller rädsla. Denna typ av mätning fokuserar på det som kallas affektiv delning – alltså förmågan att dela känslor med någon annan.
Ett tydligt exempel är att mäta aktiviteten i amygdala, den del av hjärnan som hanterar rädsla. Studier har visat att om ett djur ser en artfrände få en elstöt, kan dess egen amygdala aktiveras, som om det själv upplevde hotet.
Andra fysiologiska mått inkluderar hjärtfrekvens och nivåer av stresshormoner som kortisol. Om dessa ökar när man ser någon annan i fara, är det ett tecken på emotionellt engagemang – en central aspekt av empati.
Dessutom används hjärnavbildningstekniker som fMRI och MEG för att studera aktivitet i specifika hjärnområden som är kopplade till empati, till exempel:
- ACC (anterior cingulate cortex)
- AI (anterior insula)
- mPFC (mediala prefrontala cortex)
Dessa områden är viktiga för att bearbeta andras känslor och intentioner.
- Social rädsloinlärning – ett indirekt mått på empati Social rädsloinlärning är ett mer indirekt sätt att mäta empati, men mycket intressant. Det bygger på att en individ kan lära sig att frukta något enbart genom att observera en annan individs rädsla – alltså utan att själv ha upplevt hotet. Till exempel:
- Råtta A får en elstöt varje gång en ton hörs och lär sig därför bli rädd för tonen.
- Råtta B får aldrig någon elstöt, men ser Råtta A:s reaktion och börjar själv frysa när tonen hörs. Att Råtta B reagerar på tonen trots att den aldrig fått någon elstöt visar att den har tagit del av Råtta A:s känslotillstånd. Detta kallas för affektiv resonans, och det kan ses som en form av empatisk inlärning. I sådana studier kan man också manipulera sociala faktorer – till exempel om observatören uppfattar den andra individen som lik eller olik (ingrupp eller utgrupp). Det visar hur sociala relationer påverkar graden av empati, vilket är ett viktigt forskningsområde. - Verbala rapporter – självskattning hos människor Hos människor används ofta självskattningsformulär för att mäta empati, eftersom vi har förmågan att reflektera över våra känslor och upplevelser.
Ett välkänt exempel är Interpersonal Reactivity Index (IRI), som innehåller frågor om hur starkt man brukar reagera på andras känslor, både affektivt (känslomässigt) och kognitivt (förståelsemässigt).
Personer får skatta i vilken grad de exempelvis:
- Känner medlidande när någon är ledsen
- Försöker förstå andras perspektiv
- Känner obehag när någon har ont
Även om sådana självskattningar inte alltid speglar det verkliga beteendet, ger de värdefull information om individens självbild och upplevda empatiska förmåga.
Sammanfattning
Det finns alltså flera olika sätt att mäta empati, och de kompletterar varandra: Beteendemätningar visar hur empati uttrycks i handling. Fysiologiska mått avslöjar kroppens och hjärnans känslomässiga respons. Social rädsloinlärning ger insikt i hur empati påverkar lärande. Självskattningar visar individens upplevda empatiförmåga. Genom att kombinera dessa metoder får forskare en mer nyanserad bild av vad empati är – och hur den tar sig uttryck i både människor och djur.
Vad innebär “door-in-the-face” tekniken? Ge en möjlig förklaring till varför den här tekniken fungerar. Ge ett konkret exempel.
Door-in-the-face-tekniken är en klassisk övertalningsstrategi där man inleder med en överdrivet stor eller orimlig begäran — en som nästan säkert kommer att avslås — för att sedan snabbt följa upp med en mycket mindre och mer rimlig begäran, som egentligen är det man vill få igenom. Genom att först begära något stort som avslås, blir den efterföljande mindre begäran uppfattad som en eftergift eller kompromiss, vilket ökar sannolikheten att den godtas.
Varför fungerar tekniken?
Normen om reciprocitet : När den första stora begäran avslås och sedan minskas, uppfattar vi det som att den andra personen gör en gest av gott vilja och kompromissar. Vi känner ett socialt tryck att återgälda denna eftergift genom att också vara mer villiga att gå med på den mindre begäran. Denna mekanism är nära kopplad till den sociala normen om reciprocitet, där vi vill undvika att framstå som otacksamma.
Sociala jämförelser och kontrasteffekten : Den stora första begäran fungerar som en referenspunkt eller kontrast. När den mindre begäran presenteras direkt efteråt, verkar den mer rimlig och hanterbar i jämförelse. Detta gör att vi upplever den mindre begäran som mer acceptabel än om den presenterats först, utan någon “jämförelse”. Känsla av att göra en kompromiss DITF-tekniken utnyttjar vår vilja att vara samarbetsvilliga och kompromissa i sociala interaktioner. När vi uppfattar att den andra personen har sänkt sina krav, vill vi ofta möta dem halvvägs för att bevara en god relation och visa social hänsyn.
Exempel på door-in-the-face-tekniken : Ett ofta citerat exempel kommer från en studie av Cialdini et al. (1975), där personer först tillfrågades om att engagera sig som volontärer och spendera två timmar i veckan i två år (en stor och trolig nej-begäran). När de sa nej, frågade forskarna istället om de kunde följa med en grupp ungdomar på en dagsutflykt — en mycket mindre begäran. Många fler gick med på den andra begäran jämfört med en kontrollgrupp som bara fick den lilla begäran från början.
I vardagen kan det se ut så här: - Någon ber dig att volontärarbeta 10 timmar i veckan (stor begäran). - Du säger nej. - Personen frågar då om du kan donera 100 kronor (mindre begäran). - Eftersom det känns som en kompromiss är det större chans att du säger ja.
Forskning och teori📚 Robert Cialdini och medförfattare var pionjärer i att undersöka och dokumentera door-in-the-face-tekniken i sina studier under 1970-talet. De visade att tekniken fungerar genom att utnyttja sociala normer och psykologiska principer som reciprocitet och kontrasteffekten. Flera experiment har sedan dess bekräftat att DITF är effektiv inom olika områden, såsom välgörenhet, försäljning och social påverkan, men tekniken kräver att den stora begäran faktiskt uppfattas som orimlig för att skapa rätt effekt.
Är Blooms (2016) argument mot empati förenligt med synen på empati som en motiverande kraft? Vilken är Zakis (2017) hållning i denna fråga?
Blooms (2016) argument mot empati är inte helt förenligt med synen på empati som en motiverande kraft. Bloom erkänner att empati kan motivera människor att agera, men han hävdar att den leder till snedvridna och partiska beslut, särskilt när det gäller stora grupper eller systematiska problem. Empati kan göra oss mer benägna att hjälpa en individ, men den förhindrar oss från att fatta beslut som beaktar de större, objektiva behoven hos många andra människor. Därför menar Bloom att empati inte bör vara grunden för moraliska beslut, även om den kan vara en drivkraft för att få människor att agera.
Zakis (2017) Hållning: Zakis å andra sidan erkänner att empati har en motiverande kraft och kan uppmuntra människor att utföra prosociala handlingar. Dock betonar han att vi måste vara medvetna om de biaser och begränsningar som empati kan skapa. Zakis förespråkar en mer balanserad syn, där empati kan vara en viktig motiverande faktor, men att den bör kompletteras med andra faktorer, såsom medkänsla eller rationella överväganden, för att fatta mer rättvisa och välgrundade beslut. Så, Zakis stödjer en syn där empati är en drivkraft för handling, men han håller med om att det behövs andra faktorer för att korrigera de snedvridningar som Bloom påpekar. På så sätt är Zakis syn mer öppen för att använda empati som en motiverande kraft, men med insikten att det inte är tillräckligt för att styra moraliska beslut på egen hand. 🌍💡
Vad karakteriserar en ”culture of honor”?
Richard E. Nisbett och Dov Cohen är de forskare som mest tydligt förknippas med teorin om culture of honor.
🛡️ Definition av “Culture of Honor” En culture of honor är en samhällelig eller kulturell kontext där individens och familjens sociala anseende (heder) utgör en central normativ värdegrund. Inom denna typ av kultur betraktas heder inte bara som ett personligt attribut, utan som något som måste offentligt försvaras och bevaras, ofta genom aggressivt eller våldsamt beteende mot den som upplevs ha förolämpat eller hotat hedern. ⚙️
Centrala kännetecken ⚔️
Våld som hedersförsvar - Våld ses som ett legitimt och ibland nödvändigt medel för att återställa eller skydda hedern vid kränkningar, särskilt i avsaknad av starka rättsliga institutioner.
👨👧 Könsroller och hedersansvar - Män förväntas vara aggressiva, starka och hämndbenägna. - Kvinnor bär ofta ansvaret för familjens heder genom sitt sexuella och sociala beteende, vilket kan leda till begränsningar i frihet och risk för hedersrelaterat våld.
🌍 Historisk och kulturell bakgrund - Vanligt i samhällen med herdebakgrund, där egendom (som boskap) var lätt att stjäla och där ett rykte om att vara farlig och hämndlysten fungerade som skydd. - Förekommer ofta i delar av Mellanöstern, Latinamerika, Medelhavet samt i södra USA. 📊 Psykologiska och sociala konsekvenser - Individer från hederskulturer uppvisar starkare fysiologiska (t.ex. testosteron) och emotionella (t.ex. ilska, skam) reaktioner på förolämpningar. - Social status är starkt kopplad till respekt och rädsla snarare än till lag och rättvisa.
📌 Sammanfattad definition: En culture of honor är en kultur där social heder utgör ett centralt värde och där aggressivt eller våldsamt beteende anses berättigat för att försvara den. Detta präglas av starka könsroller, våldsnormer, och en brist på tilltro till institutionell rättvisa – vilket gör individens rykte till ett socialt skyddsnät.
Beskriv (med upplägg och resultat) Festinger och Carlsmiths (1959) undersökning om kognitiv dissonans.
Denna banbrytande studie är en av de mest inflytelserika experimenten inom socialpsykologin och demonstrerar hur människor kan ändra sina attityder för att minska psykologiskt obehag (dissonans) när deras handlingar inte stämmer överens med deras självbild eller värderingar.
🔬 Upplägg Forskarna Leon Festinger och James Carlsmith lät deltagare (universitetsstudenter) genomföra en extremt tråkig och monoton uppgift – exempelvis att flytta spolar på en bricka eller snurra pinnar i ett mönster, i nästan en timme. När uppgiften var klar fick deltagarna ett oväntat uppdrag: de skulle ljuga för nästa försöksperson (som i själva verket var en skådespelare) och säga att uppgiften var intressant och rolig. För detta fick deltagarna olika belöningar, beroende på vilken grupp de tillhörde: Grupp 1: fick 1 dollar för att ljuga. Grupp 2: fick 20 dollar för att ljuga. Efteråt fick alla deltagare fylla i ett formulär där de bland annat fick ange hur rolig de faktiskt tyckte att uppgiften var.
📊 Resultat Deltagarna som fick 1 dollar uppgav signifikant högre uppskattning av uppgiften än de som fick 20 dollar. Deltagarna som fick 20 dollar visade ingen attitydförändring – de erkände att uppgiften varit tråkig.
🧠 Förklaring utifrån kognitiv dissonansteori
Festingers teori om kognitiv dissonans (1957) förklarar hur människor försöker minska den obehagliga känsla som uppstår när deras handlingar inte stämmer överens med deras attityder eller självbild. De som fick 1 dollar hade inte något tillräckligt yttre skäl (låg extern belöning) för att ljuga. Detta skapade psykologisk obehagskänsla: “Jag är en ärlig person, men jag sa just att en tråkig uppgift var rolig – och jag gjorde det för nästan inga pengar alls.”
👉 För att minska detta obehag ändrade de sin attityd och började övertyga sig själva om att uppgiften kanske inte var så tråkig trots allt. De som fick 20 dollar hade ett tydligt yttre motiv att ljuga – “Jag fick ju mycket betalt för det.”
👉 Därför uppstod ingen dissonans, och därmed fanns ingen anledning att ändra sin attityd till uppgiften.
✅ Slutsats
Människor är inte alltid rationella – vi strävar snarare efter att vara konsekventa med vår självbild. När denna bild hotas av ett beteende som inte stämmer överens med våra attityder, och vi inte kan rättfärdiga det med yttre omständigheter, ändrar vi ofta våra attityder för att minska den inre konflikten. Detta experiment visar tydligt att mindre yttre belöningar kan leda till större attitydförändring – något som gått till historien som ett kärnbegrepp inom dissonansteorin.
Williams et al (2016) menar att människors stereotyper är baserade på ekologi. Vilka är dessa stereotyper? Beskriv designen och de huvudsakliga resultaten av det experiment som är avgörandeför att demonstrera att vissa stereotyper är starkare än (”overrides”) andra. Slutligen, beskriv kortfattat om (och i så fall hur) Williams et als perspektiv är förenligt med Jussim et als argument om Stereotype Accuracy
I studien av Williams, Sng och Neuberg (2016) undersöktes hur stereotyper om ekologi jämförs med och påverkar stereotyper om etnicitet (ras) i USA. Studien visade att stereotyper baserade på ekologiska faktorer ofta är starkare än de som grundar sig på etnicitet.
Med begreppet “ekologi” menas här de sociala och miljömässiga förhållanden där en individ lever, vilket i sin tur påverkar individens livsstrategier och beteenden.
Vad är ekologistyrda stereotyper? Williams et al. (2016) förklarar att människors stereotyper inte bara är kopplade till ras, utan också till uppfattningar om den miljö eller “ekologi” som individen är en del av. Denna teori bygger på livshistorieteorin, som föreslår att individers beteenden och strategier formas av de resurser och den förutsägbarhet som finns i deras hemmiljö.
“Desperate” ekosystem: Resursfattiga och oförutsägbara miljöer som främjar så kallade “snabba” livsstrategier. Dessa kännetecknas av kortsiktighet, impulsivitet och begränsade framtidsplaner.
“Hopeful” ekosystem: Resursrika och stabila miljöer där individer kan anta “långsamma” livsstrategier, som inkluderar framtidsplanering, utbildningsinvesteringar och långsiktigt tänkande.
Dessa skillnader i ekologiska förutsättningar leder till vad som kallas ekologistyrda stereotyper, där individer från “desperate” miljöer antas ha mer impulsiva och kortsiktiga beteenden, medan individer från “hopeful” miljöer tillskrivs mer ansvarsfulla och framåtblickande egenskaper.
Studiedesign och huvudsakliga resultat I en serie av fem experiment undersökte forskarna hur information om en individs ekologi och ras påverkar hur andra uppfattar den personen.
- Studie 1: Deltagare fick endast information om individers ekologi utan uppgifter om deras etnicitet. Resultatet visade att deltagarna tillskrev egenskaper som var typiska för den beskrivna ekologin, exempelvis att personer från “desperate” miljöer bedömdes som mer kortsiktiga och impulsiva.
- Studie 5: Här gavs deltagarna information om både ras och ekologi.
Resultaten visade tydligt att när ekologisk information fanns tillgänglig, så var det denna som mest påverkade deltagarnas bedömningar av individernas livsstrategier – snarare än informationen om ras. Detta innebär att ekologistyrda stereotyper “överskuggade” rasbaserade stereotyper i bedömningarna. I vissa fall, där endast rasinformation gavs, kunde deltagarnas stereotyper delvis följa ekologistyrda mönster. Till exempel bedömdes svarta individer, som i USA ofta associeras med socialt utsatta områden, ha mer kortsiktiga livsstrategier, liknande dem från “desperate” ekologier.
Slutsats Williams et al. (2016) visar att stereotyper i hög grad grundas i uppfattningar om individers miljöförhållanden snarare än i deras ras. Detta antyder att för att förstå och motverka fördomar i samhället behöver vi även ta hänsyn till de ekologiska kontexter som formar människors beteenden och livsstrategier. Att rikta fokus mot ekologistyrda stereotyper kan därför vara en viktig väg för att minska rasbaserade fördomar och förbättra intergruppsförståelsen.
I sin studie behandlar Jussim et al. (2015) begreppet “stereotype accuracy”, vilket handlar om i vilken utsträckning stereotyper om olika sociala grupper faktiskt speglar verkliga egenskaper och beteenden hos dessa grupper. Detta perspektiv är viktigt eftersom det utmanar den ofta ensidiga uppfattningen att stereotyper endast är felaktiga eller skadliga förenklingar. Jussim och hans kollegor framhåller att stereotyper ibland kan innehålla en kärna av sanningshalt och att det är möjligt att empiriskt mäta hur korrekta dessa stereotyper är genom att jämföra gruppers uppfattningar med faktiska, objektiva data.
När man jämför detta med resultaten från Williams studie, som fokuserar på hur deltagare gör attributioner om individer baserat på olika beskrivningar, kan man se vissa intressanta överlappningar och skillnader i perspektiv. Även om Williams studie inte direkt mäter stereotype accuracy, utan snarare undersöker vilka faktorer deltagarna använder för att förklara beteenden och egenskaper, finns det en viss förenlighet med Jussims argumentation. Båda studierna pekar på att människors uppfattningar och bedömningar är komplexa och inte enbart styrs av enkla stereotyper baserade på exempelvis ras eller gruppmedlemskap. Jussims fokus på att empiriskt pröva hur väl stereotyper stämmer överens med verkligheten kompletteras av Williams betoning på attributionernas ursprung och funktion i bedömningen av individer. Detta innebär att även om stereotyper kan ha en viss korrespondens med verkligheten, så är det samtidigt viktigt att förstå hur människor tolkar och förklarar dessa egenskaper i olika sammanhang. På så sätt är perspektiven i viss mån förenliga, där Jussim bidrar med en metod för att utvärdera sanninghalten i stereotyper och Williams förklarar mekanismerna bakom hur dessa stereotyper och uppfattningar kan användas och tolkas i sociala bedömningar.
Sammanfattningsvis kan man säga att Jussims och Williams perspektiv kompletterar varandra snarare än motsäger varandra. Jussim et al. lyfter fram vikten av att empiriskt undersöka stereotype accuracy, medan Williams studie visar att även korrekta eller felaktiga stereotyper används inom ramen för komplexa kognitiva processer som attribution. Tillsammans bidrar de till en djupare förståelse för både hur korrekta stereotyper kan vara och hur de påverkar våra sociala bedömningar.
Lista tre funktionella regioner i hjärnan som ofta observerats i studier av den visuella percpetionen av sociala utgrupps individer. tex individer tillhötande etniska grupper andra än den som observatören identifierar sig med samt beskriv kortfattat vilka funktionella roller dessa regioner antas ha i utgrupps perception
Kubota och Phelps (tillsammans med R.L. Cunningham) diskuterade i sin inflytelserika översiktsartikel från 2012 hur olika hjärnregioner är involverade i den visuella perceptionen av individer från sociala utgrupper, särskilt med fokus på etniska grupper. De sammanfattade tidigare forskning och föreslog ett neurokognitivt ramverk som visar hur flera hjärnregioner samverkar vid sådan social perception. Kubota och Phelps betonar att dessa tre regioner samverkar i en process där:
- Amygdala snabbt reagerar på sociala utgruppssignaler,
- ACC registrerar eventuell konflikt mellan denna reaktion och medvetna normer,
- DLPFC engageras för att reglera eller undertrycka oönskade beteenden.
Tillsammans illustrerar dessa processer hur både automatiska och kontrollerade mekanismer påverkar hur vi uppfattar och reagerar på människor från utgrupper.
Amygdala Funktionell roll: Amygdala är en nyckelstruktur för emotionell bearbetning och har en central roll i att upptäcka och bearbeta hot eller andra relevanta sociala signaler. I studier som undersöker perception av sociala utgruppsindivider visar amygdala ofta ökad aktivering när observatören ser ansikten eller kroppsspråk från personer som tillhör en annan etnisk eller social grupp än den egna. Denna aktivering anses spegla en implicit vaksamhet eller en automatiserad bedömning av potentiella sociala hot, även om inga medvetna negativa attityder finns. Amygdala aktivering kan också kopplas till fördomar och stereotyper, eftersom den bidrar till den snabba, emotionella responsen på “främmande” individer. Studien visar att amygdala svarar särskilt starkt i tidiga faser av social perception, vilket antyder att hjärnan snabbt kategoriserar personer som tillhör utgruppen, vilket i sin tur kan påverka socialt beteende och beslut.
Anterior Cingulate Cortex (ACC) Funktionell roll: Anterior cingulate cortex är involverad i konfliktövervakning, kognitiv kontroll och reglering av emotionella svar. När en observatör konfronteras med information som utmanar deras förutfattade meningar eller när automatisk reaktion (t.ex. implicit fördom) står i konflikt med medvetna normer, aktiveras ACC för att hantera denna kognitiva konflikt. I studier av perception av sociala utgruppsindivider aktiveras ACC ofta i situationer där individer försöker kontrollera sina fördomar eller omvärdera sina spontana reaktioner på utgruppsmedlemmar. Denna hjärnregion kan alltså fungera som en “regulator” som bidrar till att minska automatiska negativa bedömningar genom ökad kognitiv kontroll och självreflektion.
Dorsolaterala prefrontala cortex (DLPFC) är central för exekutiva funktioner som arbetsminne, beslutsfattande och kognitiv kontroll. Vid visuell perception av sociala utgruppsindivider spelar DLPFC en viktig roll i att reglera och hämma automatiska, ofta stereotypt baserade, reaktioner. När en person upplever en omedveten negativ reaktion mot en utgruppsmedlem, aktiveras DLPFC för att medvetet kontrollera och justera denna impuls. Den möjliggör alltså en kognitiv broms som minskar påverkan av fördomar och främjar mer nyanserade och rättvisa bedömningar. DLPFC hjälper också till att öka självkontroll och medveten reflektion, vilket gör att vi kan väga sociala signaler och fatta mer balanserade beslut i sociala situationer. Forskning visar att aktiviteten i DLPFC ökar när människor försöker motverka sina stereotypa uppfattningar, vilket tyder på dess viktiga roll i att minska fördomar.
Sammanfattning
Amygdala: Snabb, automatisk emotionell bedömning av utgruppsmedlemmar, ofta kopplat till implicit vaksamhet och socialt hot.
Anterior cingulate cortex (ACC): Kognitiv övervakning och reglering av konflikter mellan automatiska stereotyper och medvetna normer, vilket hjälper till att kontrollera fördomar.
Dessa två områden samverkar ofta i hjärnan under social perception, där amygdala kan initiera en omedelbar emotionell respons och ACC sedan hjälper till att reglera och omvärdera denna respons i sociala situationer som involverar utgrupper.
Dorsolaterala prefrontala cortex (DLPFC) fungerar som en kontrollcentral som reglerar känslomässiga och automatiska reaktioner, vilket är avgörande för flexibel och adaptiv social perception av utgruppsmedlemmar.
Vad innebär “pluralistisk ignorans”? Ge ett konkret exempel.
Pluralistisk Ignorans Definition: Pluralistisk ignorans är ett psykologiskt fenomen där en person felaktigt tror att andra i en grupp inte delar deras tankar eller känslor om en situation, och därför anpassar sig till den uppfattade gruppens normer eller beteenden. Detta leder till att ingen ingriper eller gör något åt en potentiellt problematisk situation, eftersom alla tror att andra inte ser behovet av handling, även om de själva gör det.
🗣Enkel förklaring: Det handlar om att individer inte handlar eller uttrycker sina åsikter, eftersom de tror att alla andra redan har en annan uppfattning eller inte bryr sig om problemet. Detta skapar en falsk uppfattning av enighet, trots att alla egentligen känner samma sak.
🔥Begreppet pluralistisk ignorans myntades av Bernard Weiner (1972) i samband med studier om socialpsykologi och gruppdynamik. Weiner och andra forskare, som John Darley och Bibb Latané, bidrog till förståelsen av sociala fenomen som påverkar individers beteende i grupper, som bystander-effekten och pluralistisk ignorans.
🧠 Förklaring och Teorier
- Falsk enighet: I en grupp kan alla vara osäkra eller obekväma med en situation, men var och en tror att de andra är säkra på vad som händer och inte behöver något ingripande. Därför väntar alla på att någon annan ska agera, vilket leder till att ingen gör något.
- Socialt tryck: Individer anpassar sig till andras beteenden för att passa in och undvika att stå ut eller göra något som kan uppfattas som fel. Detta skapar en situation där alla tror att ingen annan reagerar, vilket gör att ingen känner sig “tvingad” att agera. 👨🔬 🔥Konkret Exempel på Pluralistisk Ignorans👀⚡️ -
Alkohol- och drogmissbruk i universitetsmiljöer: Ett vanligt exempel på pluralistisk ignorans ses i universitetssammanhang, där studenter kanske tror att deras kamrater dricker mycket eller använder droger regelbundet, eftersom de aldrig ser någon uttrycka tvivel eller säga emot. Trots att många studenter egentligen inte gillar att dricka eller inte vill delta i den kulturen, tror alla att de är ensamma om att känna så. Därför fortsätter missbruket i tysthet, och ingen tar upp problemet eller söker hjälp, eftersom alla förutsätter att alla andra är bekväma med det. - Klassrumsdynamik: Om en lärare ställer en fråga till klassen och ingen svarar, kan det bero på pluralistisk ignorans. Varje student tror att ingen annan vet svaret, och därför vågar ingen säga något, trots att flera personer egentligen har rätt svar eller skulle vilja bidra. 🧑🔬
Forskning och Studier⚡️ Forskning av Latané och Darley (1970): Pluralistisk ignorans är nära kopplat till bystander-effekten, där människor inte ingriper i en nödsituation eftersom de tror att andra inte ser situationen som allvarlig. Forskningen visade att när ingen i gruppen reagerar, tenderar alla att anta att de andra inte ser någon anledning att agera, vilket leder till passivitet.
Beskriv ”the tragedy of the commons”. Ge ett konkret exempel.
“The Tragedy of the Commons” beskriver en situation där individer, som agerar i eget intresse, överutnyttjar en gemensam och begränsad resurs, vilket i längden leder till att resursen förstörs för alla. Det är en form av socialt dilemma, där kortfristig individuell nytta leder till långsiktig kollektiv förlust. 💔
🌱 Konkret exempel:
Miljöförstöring 🚗 Bilutsläpp: Varje individ som kör bil släpper ut växthusgaser för sin bekvämlighets skull. När detta sker i stor skala försämras luftkvaliteten och bidrar till klimatförändringar som påverkar hela planeten – ett kollektivt nederlag.
🌳 Regnskogsskövling: Företag och aktörer som avverkar skog för kortsiktig vinst (t.ex. jordbruk, virke) bidrar till förlust av biologisk mångfald och klimatstabilitet. Om alla aktörer agerar likadant försvinner resursen oåterkalleligt.
Sammanfattning: “The tragedy of the commons” visar hur bristande koordinering och oreglerad tillgång till gemensamma resurser riskerar att leda till deras förstöring. Fenomenet är centralt inom miljöpolitik, hållbar utveckling och resursförvaltning och utmanar idén att marknaden alltid leder till effektiva utfall.
⚖️🌐 Forskare och teori:
🔹 Garrett Hardin (1968) myntade begreppet i sin inflytelserika artikel i Science. Han använde exempel från beteendet hos herdar som överbelastar gemensamma betesmarker: varje individ tjänar på att ha fler djur, men om alla gör det kollapsar systemet.
🔹 Elinor Ostrom (2009), som mottog Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, visade genom empiriska studier att lokala samhällen ofta lyckas undvika denna “tragedi” genom samarbete, regler och sociala normer. 🏆📜
Definera stereotype accuracy och beskriv ett sätt detta kan mätas på.
Stereotype accuracy (stereotypnoggrannhet) handlar om hur väl en stereotyp – alltså en generalisering om en grupp människor – stämmer överens med verkliga, statistiskt observerbara egenskaper hos den gruppen.
Definition: Stereotype accuracy är graden av överensstämmelse mellan en persons eller grupps uppfattningar (stereotyper) om en social grupp och den faktiska genomsnittliga egenskapen eller beteendet hos den gruppen.
Exempel: Om man exempelvis tror att kvinnor i genomsnitt är mer verbala än män, och det finns vetenskaplig data som visar att kvinnor i genomsnitt presterar något bättre på verbala tester än män, så har denna stereotyp en viss nivå av accuracy.
Hur kan stereotype accuracy mätas? Ett vanligt sätt att mäta stereotype accuracy är genom att jämföra:
Individers stereotyper: Deltagare får uppskatta hur vanligt ett visst beteende, en viss egenskap eller ett visst drag är hos en viss grupp.
T.ex. “Hur många procent av män gillar att titta på sport?” Faktiska data om gruppen: Dessa uppskattningar jämförs sedan med objektiva data (t.ex. från enkätstudier, nationella undersökningar eller psykologiska tester) som visar hur vanligt beteendet eller egenskapen verkligen är i gruppen.
Analys av överensstämmelse: Genom statistiska metoder (t.ex. korrelationer eller medelvärdesavvikelser) analyserar man hur nära individernas uppskattningar ligger den faktiska statistiken.
Forskningsmetod – konkret exempel: Deltagare tillfrågas: “Hur många procent av amerikanska kvinnor tror du är sysselsatta i arbetslivet?” Deras svar jämförs med officiella sysselsättningssiffror från exempelvis US Bureau of Labor Statistics. Ju närmare individernas uppskattningar ligger den faktiska siffran, desto högre stereotype accuracy.
Vilken könsskillnad vad gäller svartsjuka observerade Buss et al. (1992)? Hur har denna skillnad förklarats?
En välkänd studie av David Buss och kollegor (1992) visade att det finns tydliga könsskillnader i hur människor reagerar på olika typer av otrohet.
I studien fick deltagare föreställa sig att deras partner antingen var sexuellt otrogen (haft sex med någon annan) eller emotionellt otrogen (blivit kär i någon annan).
Resultatet visade att män oftare blev mest upprörda av sexuell otrohet, medan ungefär 80 % av kvinnorna blev mer upprörda av emotionell otrohet.
🧬 Evolutionär förklaring Den här skillnaden har förklarats utifrån evolutionsteori. Genom människans historia har män och kvinnor haft olika risker kopplade till otrohet. För män har den största biologiska risken varit att uppfostra ett barn som inte är deras eget – eftersom de inte med säkerhet kan veta om barnet är biologiskt deras. Därför har sexuell otrohet varit ett särskilt hot mot mäns “genetiska investering”. Ett barn med en annan man innebär att han omedvetet förlorar både tid, resurser och spridningen av sina gener. För kvinnor har den största risken varit att förlora partnerns emotionella engagemang och resurser, som historiskt har varit avgörande för både hennes och barnets överlevnad. Om en man blir känslomässigt fäst vid någon annan, kan han börja satsa tid och resurser på den nya partnern istället – vilket innebär en stor förlust för kvinnan.
🧠 Hjärnstudier – biologiskt stöd Senare hjärnforskning har visat att dessa skillnader också syns i hjärnaktivitet. Män tenderar att visa mer aktivitet i amygdala, en del av hjärnan som är kopplad till hot, ilska och aggressivitet, när de föreställer sig sexuell otrohet. Kvinnor däremot visar mer aktivitet i hjärnregioner kopplade till emotionell smärta, exempelvis när de föreställer sig att partnern blivit kär i någon annan.
🌍 Evolution + kultur Det är viktigt att komma ihåg att dessa skillnader inte bara handlar om biologi. Forskare som Buss menar att könsskillnader i svartsjuka troligen uppstår genom en kombination av evolutionära mekanismer och kulturella normer. I vissa samhällen förstärks till exempel könsroller som säger att män ska vara sexuellt dominanta eller att kvinnor ska prioritera känslomässig närhet – vilket i sin tur påverkar hur otrohet upplevs.
💡 Sammanfattning Könsskillnader i svartsjuka verkar alltså ha djupa rötter, både i våra biologiska förutsättningar och i de sociala och kulturella sammanhang vi lever i. Män reagerar ofta starkare på hotet om att inte vara den biologiska fadern, medan kvinnor reagerar starkare på hotet om att förlora sin partners känslomässiga engagemang. Båda reaktionerna handlar i grunden om att skydda sin investering i en relation – och i framtida avkomma.
Beskriv den grundläggande designen i Singer et al (2004) empati-studien och vad man fann.
Denna studie syftade till att undersöka hur hjärnan reagerar på smärta vi själva upplever jämfört med hur den reagerar när vi ser någon annan – särskilt en närstående partner – lida. Den centrala frågan forskarna ville besvara var: “Delar vi verkligen andras smärta – även på hjärnnivå?”
Metod och genomförande
För att besvara denna fråga genomfördes en experimentell studie med 16 friska vuxna par som var i en romantisk relation. I varje par valdes en person ut som forskningsdeltagare och placerades i en fMRI-scanner för att mäta hjärnaktivitet i realtid. Den andra partnern befann sig utanför scannern. Under försöket utsattes deltagaren för två olika typer av smärtstimuli. I det första fallet fick personen i scannern själv uppleva smärta i form av korta, kontrollerade elstötar. I det andra fallet var det partnern som fick elstötar, men deltagaren i scannern informerades om detta genom en symbol som visade när partnern upplevde smärta. Under båda tillstånden registrerades hjärnans respons.
Resultat
Resultaten visade att hjärnan aktiverades på ett liknande sätt både när deltagaren själv upplevde smärta och när hen såg sin partner lida. Denna aktivering skedde främst i två hjärnregioner: den främre insulan (anterior insula, AI) och det främre cingulum (anterior cingulate cortex, ACC). Dessa områden är kända för att vara centrala i den affektiva – det vill säga känslomässiga – komponenten av smärtupplevelsen. Däremot aktiverades de sensoriska delarna av smärtnätverket, såsom S1, S2 och den bakre insulan, enbart när deltagaren själv upplevde fysisk smärta. Detta visar tydligt att vi inte bokstavligen “känner” den andres smärta i kroppen, men att vi ändå reagerar emotionellt på den. Det är alltså den känslomässiga delen av smärtan vi delar, inte den fysiska. När deltagarna själva utsattes för smärta aktiverades hela det så kallade smärtnätverket (pain matrix), som inkluderar både de sensoriska och de affektiva komponenterna. Vid observation av partners smärta var det enbart de affektiva delarna som svarade.
Slutsats och betydelse Studiens resultat visar att empati för smärta innebär en faktisk överlappning i hjärnaktivitet mellan egen och andras smärta, men denna överlappning är begränsad till de emotionella aspekterna. Det innebär att empati inte handlar om att bokstavligen uppleva någon annans smärta, utan snarare om att förstå och känna med deras känslomässiga reaktioner.
Denna forskning var banbrytande vid tiden för publiceringen, eftersom den var en av de första att konkret visa att hjärnan reagerar direkt på andras lidande – inte bara genom vårt beteende eller våra känslor, utan också på en mätbar neurobiologisk nivå.
Studien lade därmed grunden för begreppet shared neural representations, vilket innebär att vår hjärna delvis speglar andras känsloupplevelser som om de vore våra egna.
Briefly describe the Social Intuitionist approach (Haidt) to moral judgment.
Jonathan Haidts Social Intuitionist Model (SIM) är en teori som beskriver hur vi fattar moraliska beslut. Tidigare teorier (Piaget, Kohlberg) antog att moral främst är resultatet av logiskt tänkande som utvecklas steg för steg. Haidt tyckte att dessa teorier bortsåg från starka, omedelbara känslor som folk faktiskt beskriver när de diskuterar moral (“Det känns bara fel!”)- Han ville också fånga den sociala sidan: vi bryr oss om vad andra tänker, vi diskuterar och påverkar varandra hela tiden. Haidt formulerar SIM som ett alternativ till traditionella, rationalistiska teorier om moral.
Modellen vilar på fyra centrala antaganden:
- Intuition först, resonemang sedan När vi ska avgöra om något är rätt eller fel reagerar vi oftast direkt med en känsla i magen. Det logiska tänkandet kommer efteråt och används mest för att förklara – för oss själva eller för andra – varför vi redan tycker som vi gör.
- Efterhandsrättfärdigande Efter den första känslan letar vi argument som passar vårt spontana svar. Tänkandet blir alltså ett sätt att ge stöd åt en åsikt vi redan bestämt oss för.
- Moralisk kommunikation är social Vi använder våra argument för att övertyga andra eller visa var vi står i gruppen, inte nödvändigtvis för att hitta den objektivt “bästa” lösningen. Samtidigt kan andras invändningar ibland få oss att ändra känslan.
- Kulturens och gruppens betydelse
Vad som känns moraliskt rätt beror mycket på var vi växer upp och vilka normer som gäller i vår grupp. Därför kan “rätt och fel” skifta mellan olika samhällen och kulturer.
Varför modellen behövs
Den visar varför folk kan hålla fast vid sina moraliska åsikter även när starka motargument finns: känslan väger tyngre än logiken. Den förklarar hur moral sprids i grupper – främst genom känsloladdade budskap, inte genom torra resonemang. Den knyter ihop psykologi (snabba känsloreaktioner) med kulturforskning (olika normer i olika samhällen).
Sammanfattningsvis framhåller SIM att moral främst är ett resultat av automatiska, affektiva reaktioner som efteråt kläs i rationella termer för socialt bruk.
Vad kännetecknar ”old-fashioned” och ”modern” rasism?
Old-fashioned rasism 🧓⬛
Denna form av rasism kännetecknas av öppet uttryckta negativa attityder gentemot minoritetsgrupper, särskilt svarta. Den bygger ofta på explicita föreställningar om biologiska skillnader mellan raser, exempelvis tron att svarta människor är mindre intelligenta än vita eller att interrasiala relationer är olämpliga. Old-fashioned rasism manifesteras genom direkt fientlighet och förespråkande av social och fysisk segregation. Under större delen av 1900-talet var denna typ av rasism ofta institutionaliserad genom lagstiftning och sociala normer, vilket innebar att diskriminering sågs som legitim och naturlig i vissa samhällen
🧱. Modern rasism 🧑💼🎭
Modern rasism är mer subtil och ofta maskerad bakom argument som framstår som rationella eller icke-fördomsfulla. Den uttrycks inte längre i form av direkt hat eller biologiska påståenden, utan snarare genom en förnekelse av fortsatt diskriminering, eller genom att betona individens ansvar utan att ta hänsyn till strukturella hinder. Exempel på detta är påståenden som att rasism inte längre är ett samhällsproblem, eller att svarta människor har fått orättvisa fördelar genom särskilda åtgärder som affirmative action. Modern rasism bygger ofta på underliggande negativa attityder men uttrycks på ett sätt som är socialt mer acceptabelt och svårare att identifiera. Det gör den också mer svårbekämpad, eftersom den ofta förekommer hos individer som själva inte ser sig som rasister 🤔🧩.
Sammanfattningsvis kan man säga att old-fashioned rasism är öppen, direkt och bygger på explicita hierarkier, medan modern rasism är dold, indirekt och ofta klädd i språklig neutralitet. Båda formerna är skadliga – men den moderna, just för att den är svårare att identifiera, utgör ett särskilt utmanande hinder för jämlikhet i dagens samhälle ⚖️.
Haidts Sociala Intuitionist-modell för moraliskt beslutsfattande tillskriver en begränsad roll till inre resonemang (”reasoning”). Beskriv fyra problem med att tillskriva en orsaksroll till sådana inre resonemang (”reasoning”) i moraliskt beslutsfattande, samt hur den Sociala Intuitionist-modellen (enl. Haidt) kan lösa vart och ett av dessa problem.
Jonathan Haidts Sociala Intuitionistmodell (SIM) utmanar den klassiska bilden av människan som en rationell varelse som tänker logiskt för att fatta moraliska beslut. I stället föreslår han att vi reagerar intuitivt och känslomässigt först, och att resonemanget kommer i efterhand – ofta som ett sätt att rättfärdiga vad vi redan känner.
Nedan beskrivs fyra problem med att tro att moraliskt resonemang är orsaken till våra moraliska ställningstaganden – och hur SIM förklarar varje problem.
- 💭 Det introspektiva problemet: “Vi vet inte varför vi tycker som vi gör”
Problem:
När människor får frågan varför de tycker något är moraliskt rätt eller fel, ger de ofta förklaringar som inte riktigt stämmer överens med vad som faktiskt påverkade dem. Det visar att vi ofta inte har tillgång till de verkliga orsakerna bakom våra moraliska bedömningar.
SIM:s förklaring:
Enligt Haidt beror detta på att moraliska beslut uppstår automatiskt genom känslor och intuitioner. Resonemanget sker efteråt, för att vi ska kunna förklara våra åsikter – både för oss själva och för andra. Därför är det inte konstigt att vi ibland ger förklaringar som känns ytliga eller påhittade.
📌 Exempel: Någon kanske tycker att något är “fel i magen” men har svårt att förklara exakt varför – känslan kom före tanken. - ⏱️ Det tidsmässiga problemet: “Känslan kommer före tanken”
Problem:
Forskning visar att moraliska reaktioner ofta uppstår blixtsnabbt – innan någon medvetet hinner tänka efter. Om resonemanget kommer efter beslutet, kan det inte ha orsakat det.
SIM:s förklaring:
SIM menar att detta inte är ett fel – det är kärnan i hur vi fungerar. Våra känslor och intuitioner kommer direkt, som automatiska reaktioner, medan resonemanget kommer i efterhand, som ett slags kommentar eller efterkonstruktion.
📌 Exempel: Du ser någon plåga ett djur och känner omedelbart att det är fel – du tänker inte först, du känner. - 🧍♂️ Det sociala påverkningsproblemet: “Vad andra tycker spelar stor roll”
Problem:
Människor påverkas starkt av sina sociala sammanhang – vad vänner, familj eller samhället tycker. Om moral vore ett resultat av isolerat, rationellt tänkande, skulle vi inte vara så påverkbara.
SIM:s förklaring:
SIM säger att moral är i grunden socialt förankrad. Vi formas av människorna omkring oss, och deras reaktioner väcker våra egna känslor och intuitioner. Vi tänker inte i ett vakuum – vi känner i en gemenskap.
📌 Exempel: Om dina vänner reagerar starkt mot något, är chansen stor att du också påverkas – ofta utan att märka det själv. - ⚖️ Det motiverade resonemangsproblemet: “Vi resonerar för att försvara, inte för att ifrågasätta”
Problem:
Forskning visar att människor sällan använder logiskt tänkande för att ärligt väga argument – de använder det för att försvara det de redan tycker. Detta kallas “motiverat resonemang”.
SIM:s förklaring:
Enligt SIM är detta inte ett problem utan en naturlig del av hur vi fungerar. Resonemang används främst för att förstärka våra intuitioner och för att övertyga andra – inte för att själva ompröva våra känslor.
📌 Exempel: Du tycker något är fel, och när någon ifrågasätter det, börjar du leta efter argument – inte för att tänka om, utan för att vinna diskussionen.
🎯 Slutsats
Haidts modell visar att moral inte är något vi tänker oss fram till – utan något vi känner, ofta direkt och utan att veta varför. Förnuftet spelar fortfarande en roll, men inte som vägvisare – snarare som försvarare, kommunikatör och social strateg.
Beskriv två experiment (upplägg samt huvudsakliga resultat) som studerar social inlärning genom observation (dvs en observatör som tittar på en demonstratör): Ett experiment som undersöker hot (”rädslor”) inlärning och ett experiment som undersöker inlärning av aggressiva beteenden. Givet din kunskap inom socialpsykologi (inte nödvändigtvis kopplat till de experiment du just beskrev), diskutera: (a) hur dessa former av inlärning kan påverkas av egenskaper hos demonstratören och (b) funktionerna hos tre olika hjärnregioner som möjliggör social inlärning.
Social inlärning genom observation innebär att individer lär sig genom att iaktta andra människors beteenden och konsekvenserna av dessa beteenden. Denna form av inlärning är central inom socialpsykologin eftersom den visar hur människor kan påverkas av andra utan att själva vara direkt involverade.
Två klassiska experiment illustrerar detta:
- ett som undersöker hur rädslor kan läras genom observation,
- och ett som demonstrerar hur aggressivt beteende kan föras vidare genom att observera andra.
- Ett experiment som undersöker inlärning av rädsla genom observation genomfördes av Olsson, Nearing och Phelps (2007). I denna studie fick deltagare se en videoinspelning där en annan person (demonstratören) exponerades för två olika visuella stimuli, till exempel färgade fyrkanter. En av dessa stimuli var kopplad till en mild elektrisk stöt som demonstratören tydligt reagerade på, medan den andra färgen inte var associerad med något obehag. Det viktiga i studien var att deltagarna själva inte fick några stötar – de kunde bara se demonstratörens reaktion. När deltagarna senare själva exponerades för de två färgerna visade de en ökad hudkonduktans (ett fysiologiskt mått på upphetsning och rädsla) vid synen av det stimulus som tidigare varit kopplat till stötarna. Detta visade tydligt att de hade lärt sig att frukta stimulus enbart genom att observera en annan människas upplevelse – utan att själva ha erfarit något hot. Studien illustrerar därmed att rädsloreaktioner kan överföras socialt, vilket har betydelse för hur till exempel fobier eller trauman kan spridas i grupper.
- Ett annat centralt experiment inom social inlärning är Albert Banduras klassiska “Bobo-docka”-studie från 1961, som fokuserar på hur aggressivt beteende kan läras genom observation. I denna studie exponerades barn i åldrarna tre till sex år för en vuxen modell som antingen betedde sig aggressivt mot en uppblåsbar docka (Bobo-dockan) – genom att slå, sparka och använda aggressivt språk – eller för en modell som lekte lugnt med andra leksaker. Efteråt fick barnen själva leka i ett rum med samma typ av docka och leksaker. Resultaten visade att barnen som hade observerat den aggressiva modellen var betydligt mer benägna att imitera både de fysiska och verbala aggressionerna, i jämförelse med de barn som sett den lugna modellen. Denna studie demonstrerar tydligt hur barn kan lära sig våldsamt beteende enbart genom att observera en annan persons handlingar – även i frånvaro av några direkta belöningar eller bestraffningar. Banduras experiment blev banbrytande för förståelsen av modellinlärning och visar hur beteenden kan spridas i samhället utan direkt påverkan. Faktorer som påverkar social inlärning – egenskaper hos demonstratören
Det är viktigt att förstå att social inlärning inte sker i ett vakuum. En avgörande aspekt är vilka egenskaper demonstratören har, eftersom dessa i hög grad kan påverka hur benägen observatören är att lära sig från den personen.
En central faktor är demonstratörens auktoritet eller status. Forskning visar att människor är mer benägna att imitera personer som de uppfattar som kunniga, mäktiga eller socialt etablerade. Detta kan förklara varför barn tenderar att imitera föräldrar, lärare eller kändisar snarare än jämnåriga utan auktoritet.
En annan betydande faktor är likhet mellan observatör och demonstratör. Människor är mer benägna att ta efter personer som de uppfattar som lika sig själva, till exempel i ålder, kön, bakgrund eller värderingar. Detta ökar identifikationen och därmed inlärningseffekten.
Även emotionellt uttryck spelar roll. En demonstratör som uttrycker starka känslor – till exempel skräck vid hotfulla stimuli – väcker större uppmärksamhet och påverkar observatören mer effektivt, vilket förstärker inlärningen.
Slutligen har även attraktivitet och social dragningskraft betydelse. Vi är generellt mer uppmärksamma på och benägna att imitera personer som vi tycker om eller ser upp till.
Hjärnregioner som möjliggör social inlärning
Social inlärning vilar inte enbart på psykologiska processer – den har också tydliga neurobiologiska förutsättningar. Tre hjärnregioner har identifierats som särskilt viktiga för att möjliggöra denna typ av inlärning.
- Den första regionen är amygdala, som spelar en avgörande roll i emotionell bearbetning, särskilt när det gäller rädsla och hot. Amygdalan aktiveras både när en individ själv upplever fara och när man ser någon annan reagera på ett hot. I studien av Olsson et al. (2007) är det troligt att amygdala var starkt aktiverad hos observatörerna när de såg demonstratörens smärtreaktioner, vilket förklarar varför de själva utvecklade en rädslorespons.
- Den andra viktiga regionen är mediala prefrontala cortex (mPFC), som är involverad i social kognition, såsom att tolka andras intentioner, förstå normer och fatta beslut i sociala situationer. Denna hjärnregion hjälper observatören att avgöra huruvida det är lämpligt eller fördelaktigt att imitera ett visst beteende, vilket är centralt i social inlärning.
- En tredje nyckelkomponent är spegelneuronsystemet, som framför allt innefattar områden i premotorcortex och inferior parietal lobule. Detta system aktiveras både när man själv utför en handling och när man ser någon annan göra det. Spegelneuronsystemet tros vara en biologisk grund för imitation och empatisk förståelse, vilket gör det möjligt för en observatör att “känna in” och efterlikna demonstratörens beteende på ett automatiserat sätt. Det har stor betydelse i både inlärning av emotioner (som rädsla) och handlingar (som aggression).
Sammanfattning Social inlärning genom observation är en kraftfull mekanism som möjliggör både emotionell och beteendemässig överföring mellan individer. Experimenten av Olsson et al. och Bandura visar hur både rädsla och aggression kan läras in enbart genom att se andra reagera eller agera. Dessa processer påverkas starkt av demonstratörens egenskaper, såsom auktoritet, likhet och känslouttryck, och är beroende av flera centrala hjärnregioner – däribland amygdala, prefrontala cortex och spegelneuronsystemet. Tillsammans skapar dessa biologiska och psykologiska mekanismer en komplex men effektiv inlärningsprocess som formar vårt beteende i sociala sammanhang.
Beskriv minst två olika teorier/hypoteser om varför människor beter sig altruistiskt. Beskriv studier (med upplägg samt huvudsakliga resultat) som använts som stöd för dessa teorier.
Altruism definieras som ett beteende där en individ hjälper en annan utan att uppenbart gynna sig själv, ibland till och med till egen kostnad. Inom socialpsykologin har forskare länge debatterat varför människor utför sådana handlingar. Två av de mest inflytelserika teorierna för att förklara altruism är den empatiska-altruismhypotesen och den sociala utbytesteorin. Dessa två närmar sig fenomenet från olika perspektiv – den ena betonar känslor och genuin omtanke, medan den andra ser altruism som strategiskt beteende med bakomliggande egenintresse.
Empatisk-altruismhypotesen (Daniel Batson) Teori :
Den empatiska-altruismhypotesen, som främst förknippas med Daniel Batson, hävdar att genuin altruism är möjlig och drivs av empati. När en person känner empati med någon i nöd – det vill säga, delar den andres känslor – uppstår en inre motivation att hjälpa för att förbättra den andres välbefinnande, inte för att gynna sig själv. Hjälpbeteendet är alltså inte beroende av yttre belöningar eller undvikande av skuld, utan sker för den andres skull.
Empiriskt stöd:
Batson et al. (1981) I en välkänd studie av Batson, Duncan, Ackerman, Buckley och Birch (1981), fick deltagare läsa om en kvinna vid namn “Elaine” som utsattes för elstötar under ett experiment. Deltagarna fick veta att de kunde byta plats med henne – alltså själva ta emot stötarna – om de ville. Studien manipulerade två variabler: Empatinivå: Vissa deltagare hade fått läsa en bakgrundsbeskrivning som gjorde att de kände starkare empati för Elaine. Flyktmöjlighet: Vissa deltagare hade möjlighet att lämna rummet (”låg kostnad”), andra tvingades stanna och se Elaine lida (”hög kostnad”). Resultatet visade att deltagare med hög empati var lika benägna att hjälpa Elaine oavsett om de kunde lämna rummet eller inte, medan deltagare med låg empati var mer benägna att hjälpa bara när de inte kunde undvika situationen. Detta stöder idén att empati i sig skapar en genuin altruistisk drivkraft, till skillnad från att hjälpa för att minska egen obehagskänsla.
2. Sociala utbytesteorin (Cost-reward model) Teori Sociala utbytesteorin (Social Exchange Theory) ser altruistiskt beteende som i grunden egennyttigt, men inte nödvändigtvis medvetet beräknande. Människor väger omedvetet kostnader och belöningar: De hjälper när de tror att fördelarna (t.ex. förbättrad självbild, tacksamhet, social uppskattning) väger tyngre än kostnaderna (t.ex. tid, pengar, fysisk risk). Hjälpbeteende uppstår alltså inte av ren omtanke, utan som en rationell konsekvens av en kostnads-belöningskalkyl.
Empiriskt stöd:
Piliavin et al. (1969) – “Good Samaritan” på tunnelbanan Ett klassiskt fältexperiment av Piliavin och kollegor genomfördes i New Yorks tunnelbana. En medhjälpare (”offer”) kollapsade på tunnelbanevagnen, antingen som en person med en käpp (tydlig fysisk sjukdom) eller som berusad (lägre sympatipoäng). Forskarna mätte hur ofta och hur snabbt passagerare ingrep för att hjälpa. Resultaten visade att “offret” med käpp fick hjälp i 95 % av fallen, medan den berusade mannen fick hjälp i endast 50 % av fallen. Dessutom tog det längre tid för passagerarna att ingripa i det senare fallet. Forskarna tolkade detta i linje med cost-reward-modellen: att hjälpa en sjuk person upplevs som mer socialt belönande och mindre riskabelt än att ingripa mot någon som kan uppfattas som oförutsägbar (exempelvis alkoholpåverkad). Alltså bedöms både kostnader och vinster innan handling sker.
Sammanfattande jämförelse:
Både empatiska-altruismhypotesen och sociala utbytesteorin erbjuder övertygande förklaringar till varför människor hjälper andra, men de har fundamentalt olika syn på motivationen bakom altruistiska handlingar. Enligt Batsons hypotes sker hjälp av genuin omsorg när empati är närvarande, oavsett egna vinster eller kostnader. Piliavin och andra förespråkare för sociala utbytesteorin menar däremot att hjälp oftare ges när den gynnar hjälparen själv – antingen direkt eller indirekt. Skillnaden mellan dessa synsätt har gett upphov till en rik forskningsdebatt, där empiriska resultat ofta visar att båda mekanismerna samverkar. Det är möjligt att vissa former av hjälp – särskilt i nödsituationer – främst drivs av empati, medan andra – som donationer eller vardagliga tjänster – mer påverkas av belöningskalkyler och sociala normer.
Avslutande reflektion:
Altruism är ett komplext fenomen med både emotionella och rationella komponenter. De två teorier som behandlats här – empatisk-altruismhypotesen och sociala utbytesteorin – belyser olika men kompletterande aspekter av mänskligt hjälpbeteende. Studierna av Batson och Piliavin illustrerar hur psykologisk forskning kan använda både laboratorie- och fältexperiment för att närma sig den eviga frågan: hjälper vi andra för deras skull – eller för vår egen? Svaret är sannolikt: både och.
Beskriv en studie (med upplägg samt huvudsakliga resultat) om hur biologiska och miljömässiga faktorer kan interagera för att ge upphov till aggressivt beteende.
En framstående studie som undersökt hur biologiska och miljömässiga faktorer samverkar för att påverka aggressivt beteende är den av McDermott och kollegor från 2009.
Studien fokuserar särskilt på en genetisk variation i MAOA-genen, vilken finns i två huvudsakliga former: en hög-aktiv och en låg-aktiv variant. MAOA-genen påverkar nedbrytningen av signalsubstanser i hjärnan, och tidigare forskning har kopplat den låg-aktiva varianten till ökad risk för aggressivitet, särskilt i ogynnsamma miljöer.
I McDermotts experiment deltog individer med kända genotyper för MAOA-varianten. Experimentet gick ut på att deltagarna först genomförde verbala test på en dator, där de samlade poäng. Efter varje testomgång blev deltagarna utsatta för en manipulerad provokation: de fick antingen 20 % eller 80 % av sina poäng stulna av en annan person (i själva verket en del av experimentets design).
Efter varje omgång fick deltagarna ta ett beslut:
- antingen byta sina kvarvarande poäng mot pengar,
- eller använda poängen för att administrera en viss mängd stark sås till den person som tagit poängen från dem.
Att ge stark sås innebar alltså att orsaka smärta hos den andra personen, och detta var kostsamt för deltagaren själv eftersom poängen som användes för att köpa såsen annars kunde konverteras till pengar. Därmed fungerade mängden stark sås som deltagaren valde att administrera som ett mått på aggressivt beteende, eftersom det var en handling som inte gynnade deltagaren ekonomiskt, utan snarare var en form av vedergällning eller aggressivt svar på provokationen.
Resultaten visade tydligt att deltagare som utsattes för den höga provokationen (80 % poängstöld) i betydligt högre grad valde att ge stark sås, jämfört med när provokationen var låg (20 % poängstöld). Denna tendens var särskilt framträdande bland individer med den låg-aktiva varianten av MAOA-genen. Deltagare med denna genetiska predisposition visade alltså en starkare benägenhet att reagera aggressivt när de blev provocerade, jämfört med de med den hög-aktiva genvarianten.
Denna studie illustrerar därmed hur en biologisk faktor (genetisk variation i MAOA) kan interagera med en miljömässig faktor (provokation) för att påverka aggressivt beteende. Det är alltså inte enbart genetiken eller miljön som avgör, utan samspelet mellan dessa faktorer som ger upphov till skillnader i hur individer agerar i aggressiva situationer. Studien understryker betydelsen av att förstå aggression som ett komplext fenomen, där både medfödda predispositioner och sociala omständigheter tillsammans formar beteendet.
Vad skall man göra för att öka sannolikheten för att få hjälp om man t.ex. känner att man har en hjärtattack på gång på en allmän plats med flera andra personer i närheten.
Hur man ökar sannolikheten att få hjälp vid en nödsituation (t.ex. hjärtattack) För att öka chansen att få hjälp vid en nödsituation när man är på en offentlig plats med många människor i närheten, bör du ta följande steg:
1️⃣ Tydligt uttrycka att du behöver hjälp Var konkret och direkt: För att undvika osäkerhet bland åskådare, är det viktigt att du tydligt uttrycker att du behöver hjälp. Säg något som “Jag tror att jag får en hjärtattack, jag behöver hjälp!” Detta gör att andra förstår allvaret i situationen och inte tolkar den som ett mindre problem.
2️⃣ Peka ut en specifik person i mängden Minska diffusans av ansvar: För att övervinna den “diffusion av ansvar” som ofta inträffar i grupper, pekar du på en specifik person och säger exempelvis: “Du i den blå jackan, kan du ringa ambulans?”. Genom att peka ut en person minskar du osäkerheten och ger den personen ett tydligt ansvar att agera, vilket gör att de är mer benägna att hjälpa.
3️⃣ Säg exakt vad du vill att personen ska göra Ge konkreta instruktioner: Människor är mer benägna att hjälpa om de får ett tydligt och specifikt uppdrag. Istället för att säga “hjälp mig”, kan du säga något som “Kan du ringa 112?” eller “Kan du hålla min hand och prata med mig tills ambulansen kommer?” Detta minskar tvekan och gör det lättare för personen att agera.
🧠 Förklaring: Bystander-effekten och diffusion av ansvar gör att människor tenderar att avstå från att hjälpa om de inte känner att ansvaret är tydligt tilldelat. Genom att göra situationen konkret och ge direkta instruktioner ökar du chansen att någon verkligen ingriper.
