omtenta 2019 Flashcards
(9 cards)
Vad är en oligodendrocyt och vilken funktion har den i hjärnan.
Beskriv varför det i ett funktionellt MRI experiment är nödvändigt att ha “baseline” eller “kontroll”-tillstånd utöver tillståndet av intresse. Ge ett konkret exempel.
En oligodendrocyt är en typ av glial cell i centrala nervsystemet (CNS), vilket inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Oligodendrocyter har som huvudfunktion att bilda myelin – ett fettlager som omsluter axonerna (de långa utskotten från nervceller) och fungerar som en elektrisk isolering. Myeliniseringen ökar ledningshastigheten för nervimpulser, vilket är avgörande för effektiv kommunikation mellan nervceller.
Oligodendrocyter kan myelinisera flera axoner samtidigt, till skillnad från Schwann-celler i perifera nervsystemet, som enbart myelinisera ett axon i taget. Myelinet som bildas av oligodendrocyter gör att nervimpulser kan färdas snabbare och mer effektivt längs axonerna, vilket är grundläggande för normal hjärnfunktion, motorik och kognitiva processer.
I funktionell magnetresonansavbildning (fMRI) används tekniken för att mäta hjärnans aktivitet genom att observera förändringar i blodflödet. När en viss del av hjärnan aktiveras ökar blodflödet till det området för att möta den ökade syre- och näringsbehovet. För att korrekt kunna tolka hjärnans aktivitet är det nödvändigt att ha ett baseline- eller kontrolltillstånd för att jämföra de förändringar som sker under experimentets huvudtillstånd.
Baseline innebär att mäta hjärnaktivitet under en period där ingen specifik stimulans eller uppgift pågår. Kontrolltillståndet fungerar som ett referensvärde för att identifiera vad som är “normalt” för deltagaren utan att några externa stimuli påverkar hjärnans aktivitet.
Exempel:
Om man till exempel undersöker hjärnaktivitet under en uppgift som kräver språkbearbetning, kan deltagarna ombedjas att läsa ett textstycke (experimentell uppgift). För att veta om det finns en signifikant förändring i hjärnaktiviteten vid denna uppgift jämfört med “normala” tillstånd, mäts hjärnaktiviteten innan uppgiften påbörjas – när deltagarna inte gör något specifikt, kanske bara sitter stilla och slappnar av. Skillnaden mellan aktiviteten under uppgiften och baseline ger information om de hjärnregioner som är specifikt involverade i språkbearbetning.
Kontrastera arbetsminnet med det deklarative långtidsminnet och beskriv huruvida arbetsminnet:
- har stor eller liten kapacitet
- är stabilt eller skört
- är lätt eller svprt att få in information i
- är lätt eller svårt att komma åt informationen från.
svara inte bara på respektive fråga med ett enskilt ord utan beskriv också närmare vad ud menar och kom eventuellt med klargörande exempel.
Arbetsminnet och deklarativt långtidsminne är två olika typer av minnessystem som har olika funktioner, kapacitet och sätt att lagra information.
Arbetsminnet är det system vi använder för att hålla och bearbeta information under en kort tidsperiod, ofta för att lösa problem, fatta beslut eller förstå något pågående. Det handlar om den information vi är medvetna om och aktivt använder för stunden.
Deklarativt långtidsminne är en långsiktig lagring av information som vi kan komma åt medvetet och uttrycka i ord (därav termen deklarativ). Det inkluderar både episodiskt minne (personliga upplevelser) och semantiskt minne (fakta och kunskap om världen).
- Arbetsminnet har liten kapacitet. Det är välkänt att arbetsminnet kan hålla en begränsad mängd information på en gång. En klassisk teori (Miller’s “Magic Number”) säger att vi kan hålla omkring 7 (+/- 2) enheter av information i arbetsminnet samtidigt. Detta innebär att arbetsminnet inte kan lagra stora mängder information under lång tid.
Långtidsminnet har mycket stor kapacitet. Till skillnad från arbetsminnet, har långtidsminnet nästan obegränsad kapacitet och kan lagra information under mycket lång tid, ibland hela livet. - Arbetsminnet är skört. Informationen i arbetsminnet är lätt att tappa bort om den inte aktivt upprätthålls. Det är väldigt känsligt för störningar – om du blir distraherad eller måste göra något annat, kan du snabbt förlora den informationen.
Långtidsminnet är mer stabilt. Information i långtidsminnet är mer robust mot störningar och kan bevaras under mycket lång tid. Även om vissa detaljer kan förvrängas eller glömmas, är det övergripande minnet stabilt. - Det är svårt att få in information i arbetsminnet. Eftersom arbetsminnet har liten kapacitet, är det inte alltid lätt att lagra ny information. För att nya uppgifter ska “fastna” måste vi antingen repetera dem aktivt eller skapa kopplingar till redan känd information.
Långtidsminnet är lättare att lagra information i. För att något ska lagras i långtidsminnet krävs repetition, djupare bearbetning (t.ex. genom att knyta ny information till redan existerande kunskap) eller emotionell betydelse. - Arbetsminnet gör informationen lätt att komma åt, men bara temporärt. När informationen är i arbetsminnet är den lättillgänglig för omedelbar användning. Du kan snabbt hämta information för att fatta beslut eller lösa problem, men när du har använt den, kan den försvinna om den inte lagras i långtidsminnet.
Långtidsminnet kan vara svårt att komma åt. Även om informationen är lagrad i långtidsminnet, kan det ibland vara svårt att återkalla den, särskilt om det har gått lång tid eller om det inte finns några starka ledtrådar. Men när informationen väl är tillgänglig, är den ofta väldigt stabil.
Definera och förklara kortfattat men tydligt de följande minnessystemen:
- episodiskt minne
- semantiskt minne
Med vilka uppgifter kan man undersöka:
- episodiskt minne
- semantiskt minne
om man ska utreda patient med misstänkt minnesstörning?
Formulera frågor som i ett vardagssammanhang skulle tvinga personen att använda
- episodiskt minne
- semantiskt minne
Episodiskt minne:
Episodiskt minne handlar om att lagra och återkalla personliga upplevelser och specifika händelser, inklusive detaljer om när och var de inträffade. Det är knutet till våra egna erfarenheter och ger oss möjlighet att återuppleva situationer från vårt liv.
Uppgifter:
Be patienten att återberätta en specifik händelse, t.ex. “Vad gjorde du förra helgen?” eller “Kan du beskriva din senaste semester?”
Be dem minnas och återberätta något specifikt som hände för flera år sedan, t.ex. “Berätta om din första jobbintervju.”
Vardagliga frågor:
“Kommer du ihåg din senaste födelsedag?”
“Vad åt du till middag igår kväll?”
Dessa frågor tvingar personen att använda sitt episodiska minne för att komma ihåg specifika händelser.
Semantiskt minne:
Semantiskt minne handlar om lagrad kunskap om världen, fakta, begrepp och allmän information som inte är kopplad till specifika upplevelser. Det gör att vi kan förstå och använda information om världen på en generell nivå.
Uppgifter:
Ställ allmänna kunskapsfrågor som: “Vad är huvudstaden i Sverige?” eller “Vilken färg är en banan?”
Be patienten att förklara betydelsen av ord eller begrepp, t.ex. “Vad betyder ordet ‘frihet’?” eller “Vad är en hund?”
Vardagliga frågor:
“Vad är Sveriges huvudstad?”
“Vad är en cykel?”
Dessa frågor tvingar personen att använda sitt semantiska minne för att återkalla generell kunskap eller fakta.
Vid alzhimers sjukdom genomgår hippocampus allvarlig atrofi. Varför glömmer patienterna i de tidiga stadierna av sjukdomen nyliga personliga händelser men minns ganska väl mycket gamla personliga händelser? Var vänlig och utveckla ditt svar och använd adekvat vokabulär och referera till konsolideringssystem och teorier.
Vid Alzheimers sjukdom sker en allvarlig atrofi i hippocampus, en struktur som är central för bildandet och konsolideringen av nya minnen, särskilt episodiska minnen. I de tidiga stadierna av sjukdomen påverkas hippocampus först, vilket gör att patienterna har svårt att lagra nya personliga händelser i långtidsminnet. Detta resulterar i att de glömmer nyligen inträffade händelser medan äldre minnen, som redan har konsoliderats, är bättre bevarade.
Enligt konsolideringsteorin sker en process där nya minnen initialt lagras i hippocampus men över tid omorganiseras och sprids till andra delar av hjärnan för långsiktig lagring. Eftersom äldre minnen har genomgått denna konsolidering och lagrats i mer robusta områden (som kortex), förblir de intakta även när hippocampus atrofi sker. Däremot, eftersom konsolidering av nya minnen inte kan äga rum effektivt på grund av hippocampus skada, har patienterna svårt att komma ihåg nyligen inträffade händelser.
Hur förhåller sig befreppen tal och språk till varandra och varför är det viktigt att veta om patienten du har framför dig har nedsatt talförmåga eller nedsatt språkförmåga till följd av sin hjärnskada?
Tal och språk är relaterade men skiljer sig åt i sin funktion och struktur. Språk är ett system av symboler och regler som används för att representera och kommunicera idéer. Det kan vara muntligt, skriftligt eller teckenspråk. Talet är däremot den fysiska och ljudbaserade processen för att producera språk, där vi använder fonem (betydelsebärande ljudenheter) för att skapa ord och meningar.
Talet är snabbt och påverkas av koartikulation, där ljud produceras på olika sätt beroende på kontext. Förväntningar och förförståelse spelar en stor roll i hur vi uppfattar tal (top-down-processer). Å andra sidan involverar språkförmågan ett mer komplext nätverk i hjärnan, där bland annat subkortikala strukturer som thalamus och basala ganglier är viktiga, vilket gör att språkbehandling är utbredd och kan påverkas av skador på flera hjärnområden.
Vid en hjärnskada är det avgörande att skilja mellan nedsatt talförmåga och nedsatt språkförmåga. Nedsatt talförmåga (dysartri) innebär att personen har svårt att artikulera ljud korrekt, men kan ändå förstå och använda språk. Nedsatt språkförmåga (afasi) innebär att personen har svårigheter med att förstå, producera eller formulera språk trots att talförmågan är intakt. Att känna till detta hjälper till att ge rätt diagnos och behandling, eftersom afasi ofta innebär omfattande hjärnskador, medan talproblem kan bero på mer specifika motoriska svårigheter.
Man differentierar mellan kristalliserad och flytande intelligens - särskilt i åldrandet, varför?
Hur defineras de båda termerna?
Intelligens är ett mångfacetterat begrepp, redogör för hur man som klinisk psykolog mäter intelligens vanligtvis.
Kristalliserad och flytande intelligens är två typer av intelligens som ofta differentieras för att förklara förändringar i kognitiv funktion under åldrandet.
Kristalliserad intelligens refererar till den kunskap, färdigheter och erfarenheter som byggs upp genom livet. Den inkluderar verbala färdigheter, allmän kunskap och förmågan att använda tidigare lärda koncept. Kristalliserad intelligens är relativt stabil och kan till och med förbättras med åldern eftersom den är baserad på ackumulerad erfarenhet.
Flytande intelligens hänvisar till den kognitiva förmågan att resonera, tänka abstrakt, lösa problem och anpassa sig till nya situationer. Flytande intelligens är mer beroende av hjärnans arbetsminne och exekutiva funktioner och tenderar att minska med åldern, eftersom den inte är beroende av erfarenhet utan mer på biologiska faktorer som hjärnans plasticitet.
Varför differentieras dessa typer i samband med åldrandet? Flytande intelligens är mer sårbar för åldrandet eftersom den är kopplad till hjärnans förmåga att bearbeta information snabbt och effektivt, vilket kan försämras med åldern. Kristalliserad intelligens, å andra sidan, påverkas inte lika mycket, eftersom den bygger på långvarig erfarenhet och kunskap som är mer hållbar över tid.
Som klinisk psykolog mäts intelligens vanligtvis genom standardiserade tester som bedömer både flytande och kristalliserad intelligens. Vanliga tester inkluderar:
Wechsler Adult Intelligence Scale (WAIS): Mäter både verbala och icke-verbala färdigheter, som ordförråd (kristalliserad intelligens) och problemlösning (flytande intelligens).
Raven’s Progressive Matrices: Fokuserar på mönsterigenkänning och abstrakt tänkande, vilket mäter flytande intelligens.
Stanford-Binet Intelligence Scale: Mäter både verbala och icke-verbala förmågor och ger en övergripande IQ-poäng.
Testerna utvärderar en individs förmåga att resonera och lösa problem, vilket hjälper psykologen att identifiera styrkor och svagheter. Detta är användbart vid utredning av utvecklingsstörningar, inlärningssvårigheter, hjärnskador eller åldersrelaterade kognitiva förändringar.
Förklara kort och varflr expertis kan ha betydelse för problemlösning.
Förklara hur skillnader mellan experter och icke-experter kan bidra till expertfördelar i problemlösningsförmåga, inkludera exempel från empiriska studier.
Expertis i problemlösning kan styderas vanligtvis mha schack. Vilka problem eller begränsningar kan uppstå från detta tillvägagångssätt när man vill dämpa allmänna slutsatser om mänskliga problemlösningsförmåga
Expertis och problemlösning:
Expertis är viktig för problemlösning eftersom experter har en djupare förståelse och större erfarenhet inom sitt område, vilket gör att de snabbare kan identifiera relevanta mönster och lösningar. Genom år av övning och erfarenhet har experter utvecklat effektiva strategier för att lösa problem, vilket leder till bättre resultat på kortare tid.
Skillnader mellan experter och icke-experter:
Experter har ofta mer organiserad och detaljerad kunskap, vilket gör att de kan lösa problem mer effektivt. De känner igen mönster och kan använda tidigare erfarenheter för att förutsäga lösningar snabbare. Empiriska studier, som de som jämför schackspelare på olika nivåer, har visat att experter (t.ex. mästare) kan snabbt känna igen och bearbeta stora mängder relevanta mönster, medan icke-experter tenderar att vara mer långsamma och mindre effektiva i sin problemlösning.
Begränsningar vid studier av expertis genom schack:
Schackstudier är ofta begränsade till ett specifikt domän och kanske inte överförbara till andra typer av problemlösning. Det är också ett mycket strukturerat spel med väl definierade regler, vilket gör att resultat från schack inte nödvändigtvis speglar mer komplexa, öppna problem som finns i vardagen. Dessutom kan expertens förmåga att känna igen mönster i schack vara mer beroende av visuella och minnesbaserade faktorer, vilket inte nödvändigtvis återspeglar hur experter löser problem i mer osäkra eller dynamiska miljöer.
Vilka är de 3 huvudområdena i det teoretiska schemat för exekutiva funktioner?
Vad är de 3 huvudområdenas uppgift?
Om någon har problem med inhibering, vad innebär detta? Vilket neuropsykologiskt test mäter detta? Nämn en del av hjärnan som kan misstänkas ha bristande funktion när någon har inhiberingsproblematik.
De tre huvudområdena i det teoretiska schemat för exekutiva funktioner är:
Inhibering – Förmågan att kontrollera impulser och förhindra oönskade beteenden eller tankar.
Arbetsminne – Förmågan att hålla och manipulera information under kort tid.
Kognitiv flexibilitet – Förmågan att anpassa tankar och beteenden vid förändrade krav eller nya situationer.
Uppgifter:
Inhibering: Styr impulskontroll och bromsar olämpliga handlingar.
Arbetsminne: Hjälper att hålla och bearbeta information för beslut och problemlösning.
Kognitiv flexibilitet: Möjliggör skifte mellan olika tankemönster eller uppgifter.
Inhiberingproblem innebär att individen har svårt att kontrollera sina impulser eller styra sina handlingar, vilket kan leda till impulsivitet eller bristande självkontroll.
Neuropsykologiskt test: Stroop-testet mäter inhibering, där individen ska svara på färgen på ordet snarare än ordets betydelse.
Del av hjärnan: Prefrontala cortex, särskilt ventromediala och dorsolaterala områden, är ofta involverad i inhiberingsproblem.
Finns det könsskillnader i intelligens? Varför? Varför inte? Förklara.
Forskning visar att det inte finns några signifikanta könsskillnader i den genomsnittliga intelligensen mellan män och kvinnor. Både män och kvinnor presterar i stort sett lika på IQ-test, vilket tyder på att kön inte påverkar den övergripande kognitiva förmågan.
Däremot finns det vissa skillnader i specifika kognitiva förmågor. Till exempel har män ofta en liten fördel i uppgifter som involverar rumsligt tänkande och matematik, medan kvinnor tenderar att prestera bättre på verbala uppgifter och språkförmåga. Dessa skillnader är dock små och överlappar kraftigt mellan könen, vilket innebär att det finns stor variation inom varje kön.
Dessa skillnader kan delvis förklaras genom biologiska faktorer, som könshormoner och hjärnstruktur, men en stor del av förklaringen ligger troligen i sociala och kulturella faktorer. Till exempel kan samhällets förväntningar och könsroller påverka hur män och kvinnor uppmuntras att utveckla olika kognitiva färdigheter. Kvinnor kanske får mer stöd i verbala förmågor medan män ofta uppmuntras att utveckla rumsliga och tekniska färdigheter.
Sammanfattningsvis tyder den största mängden forskning på att intelligensnivåer inte skiljer sig åt mellan könen, men att specifika kognitiva färdigheter kan variera beroende på biologiska och kulturella influenser.
